Staden Lviv i västra Ukraina sågs länge som den ukrainska kulturens huvudstad. Lviv ligger vid den polska gränsen, och fram till andra världskriget växlade kontrollen över staden mellan Polen och Österrike-Ungern.
De relativt fria förhållandena under Österrike-Ungern på 1800-talet gjorde det möjligt för den ukrainska identiteten att utvecklas i Lviv och det kringliggande området.
Historieprofessorn Yaroslav Hrytsak vid det katolska universitetet i Lviv, säger att Ukraina har två betydelser som kan sägas visa hur nationen och landet uppstod.
– Det kan läsas som gränsland eller som namnet på ett område, ett land. Som ett gränsland är det ett territorium utan egen handlingskraft. Men som ett land är det en nation med handlingskraft.
De östra delarna av dagens Ukraina var en del av Ryssland, de västra kontrollerades av Polen och det Habsburgska imperiet.
Det betyder att nationen utvecklades i olika takt och under olika förutsättningar. Många ser fortfarande den här historiska gränsen som en skiljelinje i den ukrainska nationen, men Hrytsak håller inte med.
– För det första, så förlorade vi Donbas och Krim. De här områdena är mycket viktiga när det gäller den här kontakten till Ryssland. Utan Donbas och Krim har Ukraina blivit mycket mer homogent.
Men öst-väst-modellen är annars också en förenkling.
– Det finns inte två Ukraina, det finns 22 Ukraina (regioner). Du kan se skillnaden i västra Ukraina när du korsar Karpaterna, transkarpatiska Galicien är mycket annorlunda.
Det samma gäller östra Ukraina, menar Hrytsak. Undersökningar visar att invånarnas identitet är bunden till regionerna, inte till större helheter som Donbas.
Regionerna skapar demokrati
Men just fragmenteringen skapar grunden för ett demokratiskt styre, säger Yaroslav Hrytsak.
– När det finns så stor diversitet och så många regioner kan ingen i huvudstaden ha så stor makt. De måste skapa konsensus genom förhandlingar och avtal.
– Det betyder att du får organisera och skapa balans, och det skapar demokrati per automatik.
Hrytsak säger att det här är en förklaring till varför Ukraina skiljer så mycket från Ryssland, som är mycket mer homogent som ett resultat av Sovjetunionen och arvet från tsarimperiet.
– Därför tycker jag att diversiteten är mer av en styrka än ett problem för Ukraina.
En nyligen publicerad bred historisk studie har kommit fram till att de belarusiska, polska, ryska och ukrainska nationerna uppstod i stort sett samtidigt under 1500- och 1600-talen.
– Men det finns en skillnad, och den här skillnaden är avgörande. Till skillnad från de tre andra slukades den ryska nationen av imperiet.
Så det finns ingen klar rysk nation, bara ett imperium och dess identitet, menar Hrytsak.
För Ukraina är frågan om tillhörighet och identitet klar. Hrytsak säger att det finns en absolut konsensus om att Ukraina ska vara en självständig stat.
– Det finns också ett andra konsensus om att det självständiga Ukraina ska vara medlem i EU och helst också i Nato. Det finns också konsensus om att ryska aldrig ska få status som ett officiellt språk.
Han tillägger att det också finns en enighet om att minnas holodomor, det vill säga den svältkatastrof som Josef Stalin och bolsjevikerna skapade för att krossa Ukrainas självständighetssträvanden.
– Holodomor är en moralisk fråga för oss på samma sätt som förintelsen är för Israel. Att minnas för att det aldrig ska kunna ske på nytt.
– I den här frågan fanns det inte heller före kriget någon större skillnad mellan öst och väst, syd och norr, eller ukrainskspråkiga och ryskspråkiga, säger Hrytsak.
Del av gemensam centraleuropeisk historia
Lviv har en klart centraleuropeisk prägel och skiljer sig från Ukrainas övriga storstäder både till arkitektur och historia.
Lviv befolkades tidigare av polacker, judar, ukrainare och armenier. Men 1900-talets folkmord, etniska utrensningar och krig lämnade förskräckliga spår i staden.
– Vi har en dramatisk och ofta tragisk historia. Det finns flera nationer här, säger Yaroslav Hrytsak.
Han jämför landets historia med en palimpsest. Det vill säga ett pergament där tidigare text suddats ut och sedan ersatts av ny. Palimpsest kan ofta ha många lager av text.
– Och varje nytt land försöker skrapa bort den förra perioden, som om den inte hade existerat. Som jag ser det så är vår uppgift nu att återintegrera de här lagren som del av en gemensam europeisk historia, säger Hrytsak.
Inträdesbiljett till Europa
Yaroslav Hrytsak säger att staden Lviv har som mål att vara en ukrainsk och en europeisk stad. I det ingår att bevara minnet av den stora judiska befolkningen som utrotades av nazisterna.
– Det är också viktigt att minnas att Lviv länge var en plats för bitter rivalitet, motsättningar och till och med krig mellan polacker och ukrainare.
– När Sovjetunionen kollapsade fanns det oro för att det skulle leda till krig om staden mellan Polen och Ukraina. Men det inträffade aldrig. Främst på grund av att den polsk-ukrainska försoningen inträffade här.
Nu är staden en smältdegel för ukrainsk kultur.
Han tillägger att det i dag inte finns någon i Polen som kräver att Ukraina ska överlämna Lviv. Det här utgör en klar kontrast till Rysslands territoriella krav.
– På sätt och vis ser jag Lviv som en inträdesbiljett. För det första på grund av de många lagren, och för det andra för att jag ser försoning som det präglande draget i EU.
– Länder som tidigare gång på gång krigade mot varandra är nu försonade. Det är svårt att tänka sig ett krig mellan Frankrike och Tyskland, Tyskland och Storbritannien eller Österrike och Italien. Vi kan ha bättre eller sämre relationer med Polen, men det är nästan otänkbart att det skulle bryta ut ett krig.
Polsk radio som andningshål
Under Sovjettiden utgjorde Lviv ett problem för makthavarna i Kreml. Kiev och andra storstäder var till stor del ryskspråkiga, men var mer ukrainsk och banden till speciellt Polen var fortfarande starka.
– Jag skulle säga att jag växte upp med polsk kultur. Du vet att Polen kallades för den gladaste baracken i det kommunistsiska läget. Det var det enda landet i kommunistblocket där Rolling Stones uppträdde, säger Yaroslav Hrytsak.
– Jag minns dagen då Sovjetarmén invaderade Afghanistan. Samma dag spelade Polens radio hela Pink Floyds album The Wall.
Polen var kontroversiellt i Lviv och sågs i bland som en fiende, men samtidigt var det en öppning till en annan värld.
– Vi läste Camus och Sartre, som både var förbjudna i Sovjetunionen. Men vi läste dem på polska.
– Polsk kultur agerade som en slags proxy för Europa, en proxy för väst.
Lviv står inte längre ensamt
I dag är Lviv fortfarande en livlig kulturstad. Men staden är inte längre ensam i rollen som försvarare av ukrainska traditioner. Det beror främst på att tidigare kraftigt förryskade städer Odesa, Kharkiv och Kiev numera är entydigt ukrainska.
– Vi var tvungna att vara det eftersom de flesta andra städerna var kraftigt russifierade. I den verkligheten var Lviv som en liten ö. Vi kallade det för det sista fortet vid slutet på Ukraina.
– Men det är till all lycka inte längre så. Kiev håller på att återfå sin status som kulturell huvudstad, en verklig kulturell huvudstad.