ZÜRICH. I OS i Milano i februari hamnade Lejonen i ett läge där lagets målskillnad jämfördes med lag från andra grupper. För en gångs skull var målmängden väsentlig när Finland mötte ett blåbär.
Hur det gick minns vi. Finland tvålade till Italien med 11–0.
I VM kommer inga tabellplaceringar att avgöras utifrån Lejonens målskillnad, och det var inget självändamål att sätta in elva puckar på Storbritannien.
Det handlade, som alltid i VM:s gruppspel, om att få positiva tecken. Ta små delsegrar. Och de tog Finland minsann.
Helhetsintrycket: Väldigt mycket som gick rätt
Det kunde och borde ha blivit två-tre mål till, men annars lyckades Lejonen med väldigt mycket av vad laget försökte sig på mot Storbritannien. Vad sägs om?
- Håll nollan för första gången i VM?
Fixat. - Undvik utvisningar?
Inte ett enda brittiskt powerplay. - Håll pucken inom laget med snabba passningar och långa anfall?
Var väl fyra minuter i sträck i offensiv zon som mest. - Håll positionerna, aldrig gå bort sig?
Sågs ingen farlig brittisk kontring på 60 minuter. - Respektera motståndaren?
Det blev en på alla sätt sjyst match utan övertramp. - Jobba och åk skridsko i tre perioder?
Jodå, det fixades också. Både starten och slutet var starkt. Inte undra på att Antti Pennanen såg nöjd ut efteråt.
Avgörandet: Helenius gled in med stil
Första bytet på europeisk is på två år, och Konsta Helenius behövde inte många sekunder för att visa vilken talang han är.
Buffalo-anfallaren spelade direkt fram Ville Heinola till 1–0 och fortsatte sedan med stiliga takter.
Problemet med Helenius i den här matchen var att han lekte lite för mycket, försökte göra målen lite för snygga, men det är definitivt inget man ska lastas för när Storbritannien står för motståndet.
Och målet efter 58 sekunder blev till slut både segermål och matchavgörande. Det tog direkt bort alla illusioner om att det här kunde sluta på mer än ett sätt.
Snackisen: Vill nån verkligen se det här?
Vi ska vara helt ärliga och säga att det fanns tillfällen under matchen när hockeyvännerna inte funderade över kedjekombinationer, målvaktsreturer och powerplayfemmor.
I stället var det en kväll för de klassiska frågorna. Är 16 lag i VM för mycket? Är det här spelsystemet faktiskt optimalt? Är det nån som blir glad av detta?
Befogade frågor, men värt att notera att diskussionen är som allra mest aktuell just under det här mötet. Finland har varit gruppspelets bästa lag, Storbritannien det klart sämsta. Skillnaden blir aldrig större än så här.
Storbritannien tackar nu för sig och åker ner till B-VM tillsammans med ett lag från Fribourg-gruppen. Ersättarna är klara: Kazakstan och Ukraina.
Och så länge som Frankrike och Polen, folkrika nationer som har någon form av hockeyintresse, tvingas stanna i B-ligan är det åtminstone inte aktuellt att skära ner på lagen i A-VM.
Utropstecknet: Lejonens periodsaldo
Att vinna fem matcher i rad är en sak, att vinna nästan alla perioder är ännu mer imponerande.
”Hockey is a momentum game” brukar en bullrig finländsk ex-tränare säga, och visst har han rätt, det är ett spel där lag har bättre och sämre sekvenser, och gör bättre och sämre perioder.
Därför anmärkningsvärt att Finland i årets VM spelat femton perioder. Tolv vunna, tre oavgjorda, inte en enda förlorad.
Schweiz har ett saldo som inte är mycket sämre (tio vunna, fem oavgjorda). Det är två otroligt stabila lag som gör upp om gruppsegern.
Frågetecknet: Blir Barkov plus Granlund rätt?
Nej, inga slutsatser alls ska dras utgående från en match mellan Finland och Storbritannien.
Men om vi inte drar slutsatser, utan bara varsamt lyfter katten på bordet.
Är Aleksander Barkov och Mikael Granlund bredvid varandra i den finländska förstakedjan rätt kombination för att föra Finland så långt som möjligt i den här turneringen?
Att det Granlund kan visa upp i poängväg efter två VM-matcher är två assists (en andraassist och en som kom i fem mot tre), det talar för att Pennanen åtminstone måste göra upp en Plan B.
Lejonkungarna:
Tre stjärnor: Ville Heinola
Visade vägen när han krutade in Finlands två första mål och hans ivriga jakt på ett hattrick var underhållande att följa. AHL-spelaren gör det bra i karriärens första VM-turnering. Känns som om han varit med i de här sammanhangen hur länge som helst.
Två stjärnor: Henri Jokiharju
Lika dominerande som fjärdekedjan var när matchen mot Lettland skulle sammanfattas, lika starkt var första backparet mot britterna. Heinolas kompis Jokiharju har tagit små steg framåt under VM och är nu Finlands ledande back, mot britterna 1+1 och flest byten av alla i backbesättningen.
En stjärna: Mikko Lehtonen
Han har varit aktuell för stjärnor tidigare under turneringen också, och senast nu går han över ribban i den här delen av analysen. Gjorde sitt första mål i årets VM och med 1+5 på de senaste tre matcherna är han kanske formstarkast av alla i Lejontruppen.
Antal stjärnor totalt efter fem matcher: Ville Heinola 5, Jesse Puljujärvi 4, Aleksander Barkov 4, Anton Lundell 3, Henri Jokiharju 3, Hannes Björninen 3, Lenni Hämeenaho 3, Justus Annunen 2, Saku Mäenalanen 2, Mikko Lehtonen 1.
Fortsättningen: Eelis storebror på söndag?
Lejonen möter Österrike på söndag klockan 21.20. Österrikarna har vunnit tre av fyra matcher, och tagit segrar i målvakten Atte Tolvanens bägge starter.
Jo just han, Eeli Tolvanens storebror som efter fem säsonger som målvaktsetta i Salzburg numera också spelar för Österrikes landslag.
Tolvanen den äldre var strålande mot Finland i fjol när Lejonen fick nöja sig med en 2–1-seger. Kanske bäst för familjefriden om Atte Tolvanen står mot Tyskland på lördag, och låter någon annan målvakt sköta Lejonen på söndag?