Jag inledde mina studier på konsthögskolan med att teckna modell i tre veckor.
Mellan klockan nio och fem satt eleverna i ett trångt rum och avbildade varandra och poserande konstmodeller med kolpenna. Det intensiva tittandet gjorde att jag blev besatt av människors ansikten.
När jag åkte kollektivt betraktade jag passagerarnas ansikten i smyg och drog linjer av deras ansiktsdrag i mitt huvud. Jag letade efter dragen som bar på det personliga. Asymmetri, spretigt hår och rynkor blev plötsligt intressanta.
Vad säger vår besatthet av släthet om dagens syn på skönhet?
De senaste åren har det förts allt fler diskussioner om botox på kultursidorna. Det var Sverige som flyttade in debatten i finrummet och Hufvudstadsbladet var snabba att haka på när de intervjuade skådespelaren Antonia Henn om skådespeleri, åldrande och botox 2024.
I bägge fallen har det handlat om hur det påverkar filmbranschen när allt fler skådespelare botoxar sig.
Den senaste tiden har situationen förändrats, och det blir allt vanligare att kändisar går ut med att de gör skönhetsingrepp. Därför lade SVT:s program Kulturnyheterna special ner hela 30 minuter på att diskutera ”Ska jag göra botox?”.
Min Ylekollega Kia Svaetichin skrev nyligen om hur botox har blivit allt vanligare, och understryker att det är någonting som alla kvinnor mellan 30 och 40 måste förhålla sig till i dag.
Skönhetskorrigeringar är ett fenomen i vår samtid och har därför också fått en plats på kultursidorna. Men i stället för att cirkla kring frågan om det är rätt eller fel, feministiskt eller inte borde vi ställa frågan: Vad säger vår besatthet av släthet om dagens syn på skönhet?
Ett skönhetskorrigerat ansikte är som ett kommersiellt konstverk i plast
Filosofen Byung-Chul Han skriver i boken Saving Beauty (2015) om vår tids besatthet av släthet. Han jämför selfies där utslätande fotofilter använts med brasiliansk bikinivaxning och konstnären Jeff Koons släta ”wow”-konst.
Han påstår att det som är slätt erbjuder exakt vad du ser. Där finns ingen mystik, ingen negativitet, det finns bara där för att bli omtyckt. Det är ofarligt helt enkelt.
Jeff Koons statyer utgörs av blanka ballonghundar, ”antika” gipsstatyer med runda glassiga bollar i händerna och en guldglänsande Michael Jackson med apan Bubbles i famnen.
Koons ska ha sagt att han vill att hans konst ska ha en wow-effekt, att man ska bli glad av den. Den är den poppigaste formen av pop-konst utan gömd agenda, enligt Koons själv.
Byung-Chul Han menar att Koons konst inger ett begär att känna och suga på den. Men att begäret inte har ett djup. För att utmana blicken måste vi våga vara i tillståndet mellan det som avslöjas och inte avslöjas.
Mona Lisas mystiska leende har förbryllat betraktare i århundraden. Botoxleendets enda mystik är om personen erkänner ingreppet eller inte.
Avsaknad av sublimitet
Inom konsten har den sublima skönheten diskuterats i århundraden. Filosofen Edmund Burke (1729–1797) såg på skönhet som något välformat och estetiskt tillfredsställande, medan det sublima som något som har makten att också förstöra.
Burke påstod att det i den sublima skönheten existerar en negativitet, som till exempel dödsskräck. Det kan vara solnedgångens förgänglighet, ett oroligt hav eller ett ärrat ansikte.
Något som kan skaka om en och väcka frågor.
Enligt Byung-Chul Han är skönhetsidealet i dag en felfri yta, fri från negativitet.
Den släta skönhetstrenden leder i slutändan till att alla ser likadana ut. Utseendet kallas ”Iphone face” – ett hjärtformat ansikte med höga kindben, plutande mun, slät panna och glassig hud.
Ett slätt ansikte är historielöst. Där finns ingen mystik och inget som kan väcka förundran
Ett Iphoneansikte är fritt från all sublimitet eftersom det också tar bort all negativitet. Det ger dig inte en chans att uppleva din egen bräcklighet, som när ansiktet åldras och förändras.
Det är snarare en yta som väcker ett kommersiellt habegär. Det är någonting som vi vill efterlikna, konsumera, äga.
Vi har ersatt den sublima skönheten med en Instagramvänlig yta.
”Att fotografera sig själv är också ett sätt att försöka frysa tiden”, skriver Liv Strömquist i seriealbumet Inne i Spegelsalen där hon diskuterar skönhet i en tid av gillande tummar.
Skönhet som upplevs via telefonen eller andra digitala plattformar kan inte ha ett djup eftersom hela innehållets existens går ut på att det ska bli gillat, påstår hon.
Från plutmun till Instagramkonst
Det samma gäller den ytliga Instagramkonsten på konstmuseer som bara finns till för att fotograferas och spridas och gillas. Den sublima konsten kräver tid och ansträngning och att man ibland måste stå ut med obehag.
Därför blir jag frustrerad när jag hör folk som säger att de bara vill se vacker konst, precis på samma sätt som jag avskyr vårt släta skönhetsideal som vill stanna tiden.
Konst som väcker motstridiga känslor hos oss gör att vi fortsätter ställa frågan: Är det här konst? För ur den frågan kan man hämta intressanta svar och mera frågor.
Ett slätt ansikte är historielöst. Där finns ingen mystik och inget som kan väcka förundran. Där saknas rynkor och skavanker som berättar en historia. Det saknar det sublima.
Därför undrar jag, när ska vi ändra uppfattning om vad skönhet är?
Anna-Sofia Nylund är kulturjournalist och konstnär.