Det är fem år sedan Daniel Craig tog farväl av Bondpubliken och sedan dess har det knappt gått en månad utan spekulationer om vem som ska efterträda honom.
För ett par veckor sedan blåste Amazon MGM Studios nytt liv i det glödande intresset genom att på sociala medier kasta ut de magiska orden: ”sökandet efter en ny Bond pågår”
I samma sekund publicerade alla filmkännare med självaktning sina färskaste kandidatlistor.
Överallt kunde man läsa namn som Jacob Elordi, Callum Turner, Louis Partridge, Aaron Taylor-Johnson… och Harris Dickinson.
Det är den sistnämnda som får mig att stanna upp. Inte bara för att hans regidebut råkar ha Finlandspremiär denna vecka, utan för att han kunde vara ett ypperligt sätt att förnya agentkonceptet utan att de mest fanatiska fansen drabbas av skrämselhicka.
Här har vi en mångbegåvad 30-årig britt som verkar lyckas med allt han tar sig för professionellt samtidigt som han privat framstår som en hygglig typ med ett socialt patos.
En skådis som fått mycket erkänsla, men som ännu inte är någon superkändis. En modern man som kan spela både cool och sårbar. Samtidigt.
Eller vad sägs om följande nedslag på hans cv?
Triangle of Sadness, 2021
Harris Dickinson slog visserligen igenom redan 2019 i indiefilmen Beach Rats, men det var Ruben Östlunds Canneskaramell Triangle of Sadness som katapultade honom mot stjärnhimlen.
Den som sett filmen kan omöjligt glömma den inledande scenen med manliga fotomodeller som regisseras under en fotosession.
Ena stunden annonserar deras min och kroppsspråk lyxig coolhet, i nästa ett tilltal mer lämpat för den som inte har råd med annat än en tur till det lokala shoppingcentret.
Dickinsons karaktär Samuel har inte bara koll på vilken min han ska visa upp inför kameran, han har över huvud taget inga skrupler när det gäller att hålla god min i elakt spel.
När han och kollegan Yaya (Charlbi Dean) går ombord på en lyxkryssare för en tur med miljonärer anar vi att det drar ihop sig till storm. På alla plan.
Babygirl, 2024
Halina Reijns erotiska drama var en så kallad ”snackis” långt innan någon ens hade hunnit se själva filmen.
Blotta tanken på Nicole Kidman fångad i ett triangeldrama med Antonio Banderas och unga Dickinson fick kommentarsfälten att hetta till.
Och svalare blev det inte efter premiären. Filmen om en kvinnlig toppchef som inleder en relation med sin praktikant fick även rutinerade biobesökare att rodna.
I sämre händer kunde storyn om en ung mans maktspel med en medelålders kvinna ha blivit ett patetiskt paket. Men ett smart manus, säker regi och strålande skådespelarinsatser gjorde den till ett emotionellt bastubad med hög katarsisfaktor.
Och imponerande nog har Dickinson – trots två heta roller på raken – lyckats undvika den karriärsgrop där manliga rollkaraktärers insats bygger på att dra av sig skjortan och möta omvärlden med beslöjad blick.
Urchin, 2025
Efter huvudroller i stora filmer valde Dickinson helt oväntat att fokusera på ett mindre projekt som han jobbat med sedan 2019.
En film han själv skrivit och nu var redo att regissera. En film där han dessutom måste axla en biroll sedan den tilltänkta skådespelaren dragit sig ur fem dagar innan inspelningen.
Genom ett pulserande London följer vi den hemlösa missbrukaren Mike (Frank Dillane) som hela tiden är på jakt efter nästa övernattningsställe, nästa måltid, nästa mål i livet.
Urchin är en socialrealistisk film med inslag av dimmig verklighetsflykt. En ömsint betraktelse av en man som gång efter annan sjabblar bort sina chanser.
En film som tar sats i en värld Dickinson säger sig ha bra koll på eftersom han är uppvuxen i den del av London som skildras, med en far som jobbar inom socialvården och en mor som tidvis varit ensamstående med fyra barn.
En film som rimmar väl med att Dickinson talat varmt om Ken Loach, 1990-talets stora brittiska representant för en varmhjärtad diskbänksrealism.
Bondmaterial?
I takt med att agentjakten accelererat har det talats om att den nya skådisen inte får vara äldre än 30 och ogärna en kändis med en redan etablerad image.
Det som i mina öron skriker ”Bond” när jag ser Harris Dickinson är minnet av den skådespelare Daniel Craig var innan han axlade agentrollen.
En skådespelare som gjorde mindre roller i större filmer och stora roller i mindre filmer. En karismatisk man som i The Mother (2003) förförde en trettio år äldre änka som tröttnat på livet.
Om Bondfrågan går till Dickinson återstår ändå frågan om han har egna planer som gör det omöjligt att svara ja. Vid sidan av att spela John Lennon i Sam Mendes kommande film är det fullt möjligt att han drömmer om att fortsätta regissera.
Men efter att han i intervjuer talat om Bond som en intressant karaktär och Denis Villeneuve som en bra regissör är jag faktiskt redo att hålla en liten hacka på Dickinson den dag MGM Amazon Studios uttalar de magiska orden: världen, vi har ett resultat!
Silja Sahlgren-Fodstad är filmjournalist och -kritiker.