En dag kommer ditt barn hem och vill berätta någonting viktigt. Oj, så högtidligt det blev nu, vad står på lille vän?
Jo, säger barnet. Jag är kär. Och homosexuell. Så nu vet du det.
Hur reagerar man som förälder i denna situation? Många blir inte ett dugg förvånade och är glada över att barnet kommit till denna viktiga insikt och blivit kär till på köpet.
Andra blir överrumplade och livrädda för att säga någonting dumt.
En del blir bestörta och besvikna och håller inte inne med sina känslor.
Exempel på alla dessa reaktioner finns att hitta i Relationspoddens brevskörd denna vecka. Vi bad er berätta om hur det gick till när du eller ditt barn kom ut som homo- eller bisexuell, trans eller queer.
Ofta har reaktionerna varierat inom den egna familjen. Den ena är positiv och stöttande, den andra blir tyst och avståndstagande. En del är övetygade om att detta nog bara är en fas, ett ungdomligt dilleri.
Tack för alla fina brev, som innehöll både värme, kärlek och sorg. Vi läser upp en hel rad av dem i podden och publicerar som vanligt några här.
Vi sa ju det, att det bara var en fas
”Jag fick min första flickvän när jag var 15, då jag kom ut till min mamma som tog det jättebra. Men det gjorde inte mina morföräldrar.
Varje gång vi åkte till dem på besök var mina syskons och kusiners partner inbjudna, men aldrig min flickvän. Mormor sa ofta att jag nog någon dag hittar en trevlig pojke.
Då vi gjorde slut efter flera år berättade jag inte det för mina morföräldrar. Det hade känts som en seger för dem.
När jag sedan träffade min nuvarande man väntade jag länge med att presentera honom, men när jag väl gjorde det älskade ju morföräldrarna honom från första dagen. Mormor gav mig sin förlovningsring och sa att han nog är min blivande man.
Hon hade ju inte fel, men det kändes som att jag misslyckats. Den så kallade 'fasen' jag hade i mina tonår var ju aldrig någon fas, och det känns ledsamt att de inte förstår att bara för att jag nu älskar en man betyder inte att jag inte kunnat älska en kvinna lika mycket.”
Queer 22 år
Längtar efter att få flytta hemifrån
”Mamma och min pappa sa massor av äckliga och grova saker till mig när jag kom ut. Pappa sa att jag är sjuk i huvudet och att jag skulle tänka på tjejer tills det här går om.
Jag bara väntar tills jag är 18 så att jag kan flytta hemifrån och bli fri från familjen.
Om man vill vara en del av min värld så måste man lära sig acceptera mig för den jag är, inte den någon annan vill jag ska vara.”
E 16 år gammal
Mina gudföräldrar sa upp kontakten
”Då jag kom ut bodde jag i en annan stad, så jag vet inte exakt hur mina föräldrar upplevde det. Visst kan de ha genomgått en sorgeperiod, de är trots allt födda på 50-talet på landsbygden i det konservativa Österbotten.
Utåt sett har de ändå alltid visat full acceptans, och det är det viktigaste för mig.
Men mina föräldrars bästa vänner sa upp kontakten med dem! De var dessutom mina gudföräldrar.
Det var en stor sorg för mig att mina föräldrar förlorade vänner som de har haft sedan ungdomen bara för att jag kom ut som homosexuell.”
Born this way
