Med VM på slutrakan handlar även den här veckans avsnitt om både Lejonen och Stanley Cup-slutspelet. Mattias, Anders och VM-gästen ”Toffe” Herberts har som vanligt ingen brist på åsikter.
Det var ett bombnedslag som var svårt att förutspå. Grundseriens överlägsna etta Colorado sveptes ut ur slutspelet i fyra raka matcher av Vegas som var trettonde i tabellen.
Avalanche spelade hem 26 poäng och 11 segrar mer än Golden Knights mellan början av oktober och mitten av april, men i maj var det av föga intresse. Grundserien och slutspelet är två skilda världar.
Det har man ju hört och sett förut. Ändå är det alltid lika överraskande att bevittna hur slutspelets lite förändrade verklighet gynnar en del lag och gör livet surt för andra.
För Colorados del börjar det så småningom bli en regel att spelet låser sig i säsongens viktigaste stunder. Det här var tredje året på raken.
Undertecknad påstår att kollapserna i rinken beror till stora delar på händelser utanför rinken. I klartext: fel personer använder makt vid fel tillfällen.
Joe Sakic – Colorados gud
Colorado Avalanche/Quebec Nordiques har en superhjälte som står ovanför alla andra inom organisationen – för evigt. Han heter såklart Joe Sakic och är organisationens största spelare genom tiderna.
Som ungt offensivt stjärnskott i Nordiques-tröjan gjorde Burnaby Joe sin första 100-poängssäsong innan han fyllde 21 år. Som kapten i Avalanche-tröjan ledde han laget till två Stanley Cup-titlar och kammade på vägen hem både Conn Smythe och Hart Trophy.
Lägg till OS-guldet 2002, World Cup-segern 2004, VM-guldet 1994, JVM-guldet 1988, Lester Pearson-priset som spelarnas val till NHL bästa man i rinken, 625 grundseriemål, sju 100-poängssäsonger och 188 poäng i 172 playoffmatcher, så blir bilden tydlig: Sakic är en ikon.
Redan två år efter att han lade skridskorna på hyllan, började Sakic jobba för Avalanche på kontoret. Där är han fortfarande. Som General Manager fungerade han 2014–2022 och avslutade sejouren med Stanley Cup-titeln 2022.
Efter det har Sakic varit det som i NHL heter President of Hockey Operations, det vill säga högsta chef. Hans assisterande GM Chris MacFarland tog över titeln som GM – med tyngd på ordet titeln.
Med MacFarland som GM har varje säsong slutat i besvikelse för laget med Stanley Cup-fönstret på vid gavel.
Sakic – MacFarland
I en frisk NHL-organisation är det General Managern som fattar besluten och presidenten fungerar närmast som stöd och filter mellan ägaren och GM. Det vill säga ser till att General Managern får göra sitt jobb ostört. Ostört också i relation till presidenten.
General Managern har makten och förtroendet att ta besluten. Ända tills han (alla GM:s i hittills har varit män) inte har det. Då går dörren utan förvarning.
Problemet i Avalanche är inte unikt: inbyggda hierarkier låter inte sig i första taget raderas av titlar. MacFarland var i åratal Sakics assistent och lärling. Man behöver inte ha doktorerat inom organisationspsykologi för att inse att han är det fortfarande.
Desto tydligare Sakic förkunnar att MacFarland leder och tar besluten, desto säkrare kan man vara gällande det att sanningen är en annan.
Det var den tidigare spelarguden Joe Sakic som inte gick med på att en jädrans finne blev stöddig i löneförhandlingarna. Mikko Rantanen fick lämna Colorado för att Joe Sakic ville det. Var det ett bra beslut? Har Avs haft ett fungerande powerplay sedan Rantanens exit?
Och det var den tidigare superspelaren Joe Sakic som tillät att den nuvarande superspelaren Nathan MacKinnon blev en diktator i omklädningsrummet. Det som Sakic inte insett är att MacKinnon saknar psyket för att hantera sådan makt.
Resultatet är att tränaren Jared Bednar i praktiken får finna sig i att MacKinnon gör precis som han vill under matcher – även i kritiska lägen – och ber coachen hålla käft och sköta sitt arbete. Vilket då tydligen går ut på att inte blanda sig i vad MacKinnon gör, säger och tycker.
Att det är så beror i sista hand på Joe Sakic – alltså den grå eminensen, klubbikonen, som står ovanför all kritik och på sidan om all debatt.
Bednar – MacKinnon
Jared Bednar har tar tappat förutsättningarna för att coacha Colorado till Stanley Cup-titeln.
Dels beror det på helt naturliga orsaker: i augusti blir det 10 år sedan Bednar tog över som coach för Avalanche och det är en för lång tid på den här nivån. Det behövs en ny röst med jämna mellanrum för att elitproffs ska orka lyssna.
Direkt när förtroendet för coachen i ett proffslag får en spricka i sig är tränaren i princip dömd till att misslyckas, dead man walking. Fem år är en lång tid i en sådan värld. Tio år, en evighet.
Dels beror Bednars situation på samma problem som fällde Paul Maurice i Winnipeg för några år sedan: ledande spelare äter upp coachens auktoritet och börjar styra och ställa gällande sådant som de borde hålla käften om.
Det finns knappast någon spelare i NHL som är lika dålig som MacKinnon på att förvalta makten som hans fantastiska individuella prestationer med påföljande stjärnstatus gett honom.
Många stjärnspelare får laget runt omkring sig att lyfta, bygger vi-känsla och stöttar lagkompisarna. I MacKinnons fall är vittnesmålen många om att närmast det motsatta gäller.
Stjärncentern visar missnöje om han inte får pucken när han vill, skyller på andra när han själv gör misstag, vänder huvudet bort när Bednar talar till honom på bänken och blir en tjurig ensam varg som försöker avgöra på egen hand när det går motigt.
Nathan MacKinnon blir en börda för lag när det blåser snålt – och Jared Bednar har inga medel för att förändra på det.
Dags för förändring
Väldigt få idrottsorganisationer lyckas prestera på topp i pressade lägen när det inte finns en tydlig struktur gällande ledarskap och hierarki. Osäkerheten sprider sig, spelarna börjar koncentrera sig på fel saker och resultatet blir att laget förlorar fel matcher.
Det finns orsaker till att de mest framgångsrika NHL-lagen leds av General Managers och coacher som inte delar på makten. Att leda ett proffslag fyllt med självmedvetna miljonärer är så långt från en demokrati man kan komma.
Därför borde inte Jared Bednar och Chris MacFarland finnas kvar på lönelistan när nästa säsong börjar. Alternativa förändringar är endast kosmetiska.
Om det alltså finns en genuin vilja hos ägaren Stan Kroenke att förändra på kärnan i det som för närvarande hindrar Avalanche för att nå sitt enda egentliga mål: följande Stanley Cup-titel.
Nya starka röster skulle också ge möjligheten till en sorts nystart för Colorados två hörnstenar som står ovanför all kritik: Nathan MacKinnon och Joe Sakic.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.