Konsta Helenius avgör förlängningen i VM-finalen och man ser de uppgivna tårarna i många av de schweiziska fansens ögon.
På 1700-talet begråter Johan Wolfgang von Goethe att skönheten inte är möjlig att uppnå och utbrister i ett ”denna sorg är min egen och ingen annans”.
Den antika historikern Herodotos berättar om ett folk i Trakien som skrek och grät varje gång ett barn föds eftersom de uppfattade själva livet som ett grymt straff. De var däremot glada när det vankades begravning.
Gråt förenar människor över alla tider och skiljer oss från andra levande varelser. Ändå förblir den gåtfull för oss.
En vardaglig uppfattning av gråten är att man gråter över att man är ledsen eller lider. Enligt den klassiska gråtteorin som formades under antiken är det våra inre sår som kommer ut i form av tårar.
Men sin bok Gråt. Tårarnas filosofi – från antiken till idag spårar filologen och professorn i grekiska, Eric Cullhed, en mycket mer komplex historia än så.
Trädgården har börjat gro och skimrar grön när han tar emot i sitt hem i ett vårsoligt Uppsala.
Cullhed berättar att han ursprungligen hade tänkt skriva en bok med utgångspunkt i hur det kommer sig att människan inte bara gråter över sådant som drabbar henne själv, utan också kan beröras av opersonliga värden såsom bröllop eller fiktiva berättelser.
Eftersom förläggaren inte tyckte att idén var tillräcklig för en hel bok återvände Cullhed till gråtens litterära källor i ytterligare fem år. Han har läst medeltida avhandlingar på latin, bara för att märka att de är tomma på originella idéer. Å andra sidan har han i böckerna spårat fascinerande exempel på hur olika kulturer förhållit sig till människolivets glädje och sorger.
– När vi sörjer är vi med om något helt otänkbart. Men vi skulle ju inte ha gråtit om inte det här betydde något för oss, det här vi har förlorat.
Okej att spela trumma när ens hustru dött?
Under antiken dominerade teorin om kroppen som bestående av ett system av vätskor och när vi gråter befrias vi av vätska.
Eric Cullhed konstaterar att man förstås kunde avfärda gamla teorier som dålig fysiologi, men då kan också någonting gå förlorat.
– Jag försöker ta fram den bästa versionen av den teorin och anpassar det till vårt sätt att se på saken.
Boken om tårarnas filosofi presenterar olika epokers gråtteorier och visar hur nya förståelser ersätter gamla, hur gråt konstrueras i kulturer.
Människor har gråtit av sorg, ilska, medlidande, självömkan, eftersom hon upplever att hon aldrig kan nå det sublima, för att knyta an till andra och mycket mer än så.
Tårar är själens vita blod
poeten Heinrich Heine
Man kan förstå gråten hos en mamma som oroar sig för sin son som skall bege sig ut på en farlig resa i det antika eposet Iliaden, och också, när man tänker efter, varför den kinesiska filosofen Zhuang Zi spelade trumma på ett badkar efter att hans hustru dött.
Filosofen hade först gråtit, men gladdes sen åt den tid de haft tillsammans.
– Vad är korrekt att göra när man har förlorat allt som är värt att leva för? Att skratta och spela på ett badkar är nästan lika absurt som att sörja och gråta.
Ett genomgående drag i boken är att spåra betydelsen i gråtbeteendet, inte bara orsakerna.
Cullhed hänvisar till den franske tänkaren Gabriel Marcel som skiljer mellan problem som man kan lösa genom att spåra felet i systemet, och mysterier som är obesvarade frågor som ändå är sammanflätade med det liv man lever.
Också om man kan spåra gråtens fysiologi så besvarar det inte ens förundran över det liv den uttrycker.
1700- och 1900-talet extra gråtiga
– Det finns ju klassiska epoker, 1700-talet är ju definitivt en sån period i Europa.
Eric Cullhed berättar att 1700-talet var en speciellt sensibel tid, där gråten exempelvis kunde användas offentligt av makthavare för att visa upp sin moraliska karaktär.
– När kungar gråter framför folket får det dess uppskattning på något sätt. Det kan vara ett tecken på en kärleksfull och värderande relation mellan makthavare och folk.
På den tiden uppstod dessutom de första välformulerade teorierna om gråt som någonting värdefullt, inte bara någonting negativt.
1900-talet är en annan tid då det vårades för gråten.
– Det beror väldigt mycket på psykoanalysens grundföreställningar om att gråten är en mekanism som är till för att rädda oss från mentala sår, så att det är ett avreaktionsbeteende som vi har.
Psykoanalysens gråt
Cullhed konstaterar att det fortfarande finns mycket populärvetenskap som framhäver värdet av att gråta ut känslor.
Sigmund Freuds lärjunge Karl Abraham behandlade en kvinna som grät när hon menstruerade och tolkade gråten genom idén om penisavund som att gråten uttryckte hennes undermedvetna längtan att urinera som en man.
Psykoanalysen var oerhört inflytelserik under 1900-talet och gråttolkningar från den tiden uttrycker dess roll.
Gråt efter samlag kunde exempelvis uppfattas som försök att efterlikna mannens sädesutlösning.
– Det är lätt att småle men det är klart att det är läkare som har patienter och som behandlar dem som teoretiserar utifrån vad som har framgång och vad som inte har framgång, betonar Cullhed.
Att förstå sin gråt är att förstå sig själv
Det vilar en stämning av glädje i Eric Cullheds hem. Ett barn kommer hem och lagar mat, planer för en skogsutflykt med idrottsföreningen för veckoslutet vädras.
När man funderar på varför man gråter, eller skrattar, i en viss situation men inte i en annan befinner man sig i centrum av frågor som gäckat människan sedan antiken.
Herodotos beskriver hur en far inte grät när han såg sin dotter förslavad eller sin son i bojor då en egyptisk farao kom på erövringståg. Han grät däremot när han såg en gammal vän som drabbats av en mycket mildare typ av olycka.
– Det där är ju någonting som vi måste förklara på något sätt, och ett problem med idéer om att man gråter om man är väldigt ledsen och om man är mindre ledsen så gråter man inte.
Att inte kunna gråta i en situation som man sörjer kan vara en omskakande upplevelse.
– Det är klart att om vi är med om något och inte gråter är det svårt att förstå det. Man kan till och med känna skuld.
Cullhed visar med sin bok att det finns andra sorgebeteenden än gråt, och att man i själva verket ofta kan ha svårt att gråta just eftersom sorgen är så djup.
Mängden tårar alla förtvivlade människor fällt under tillvarons kretslopp skulle fylla mer än fyra oceaner
Buddha
Den här typen av förundran är en av de starkaste anledningarna till att han började skriva boken från första början.
– Det finns ju en svensk popsång som heter ”Ingen vill veta vart du har köpt din tröja”, jag börjar inte med för många sådana personliga bekännelser. Det stora för mig här var alltså att jag förlorade min mamma, inte som jätteung, men i 35-årsåldern.
Det var precis när småbarnslivet med farföräldraskap och familjeupplevelser som binder samman generationer skulle börja.
– Så är man liksom inne i det och sen så bara bryts det sönder på något sätt.
Cullheds vandring i tårarnas bortglömda landskap bottnar i en personlig upplevelse, och också i hur andra känslor än bara sorg och tårar kommer in vid djup förlust.
– Det har varit fasansfullt snarare än sorgligt.
I boken beskrivs ett förhållningssätt till sorgen som en gåva. Trots ögon som tåras, bröst som krampar eller då det svartnar för en träder världens betydelse fram.
– Ens inre öga ser skarpare än någonsin på något sätt.
Lyssna på Kulturpoddens samtal om gråt med utgångspunkt i Eric Cullheds bok Tårarnas filosofi:
