En kväll plingade det till i det franska danskollektivet (La)Horde:s Instagramkonto. Den nya följaren var självaste Madonna.
Efter ett lätt misstänksamt ”Oh la la, Madonna!” från kollektivet kom popdrottningens korta svar via i direktmeddelandena: ”Hey hi, want to collaborate?”, vill ni samarbeta.
Kort därefter skapade kollektivet koreografin till Madonnas massiva världsturné 2023–2024. I vår har det varit svårt att missa dem i den spanska världsstjärnan Rosalías virala videor från rejvversionen av låten Berghain.
Att (La)Horde – som består av trion Marine Brutti, Jonathan Debrouwer och Arthur Harel – i dag är det kanske mest omskrivna namnet inom dansvärlden är ingen slump. När stjärnor som Madonna, Rosalía, Angèle och Sam Smith står i kö för att arbeta med dem, handlar det inte bara om att de vill ha snygg koreografi.
Det handlar om att (La)Horde vet precis vad som är trendigt och hur man efterliknar det virala, digitala flödet där vi alla sitter fastklistrade.
Samma kollektiv som leder den anrika Nationalbaletten i Marseille kan i nästa sekund plocka upp Tiktoktrender och dataspelsestetik, och omvandla det till högkultur på de stora scenerna.
I det hyllade verket The Age of Content blir det tydligt och igenkännbart att internet inte längre är något vi bara betraktar genom en skärm. Det är en miljö där våra kroppar faktiskt lever. Föreställningen är i praktiken en doomscrollningens koreografi i fyra akter, och den lämnar efter sig en känsla av obehag i kroppen.
I början möts vi av ett anonymt, könlöst kollektiv iklätt ljusgröna Juicy Couture-velouroveraller – millennieskiftets trendoverall som också Paris Hilton poserat i.
Men dansarna har hudfärgade strumpor dragna över ansiktena och tävlar mekaniskt om att få övertaget om en transparent bil i sann Grand Theft Auto-videospelsanda, som styrs av en man placerad en trappa upp på scenens övre plattform.
Mycket i verket känns tidstypiskt för vad man ser inom den centraleuropeiska scenkonsten just nu.
Att integrera bilar och maskiner på teaterscenen har blivit något av en tidsmarkör, både i den österrikiska, hyllade koreografen Florentina Holzingers verk kör man omkring på scenen liksom i brasilianska Carolina Bianchis The Bride and the Goodnight Cinderella.
När ansiktsmaskerna väl faller och dansarna kliver fram som färgstarka individer, slipper de ändå inte ut ur videospelsvärlden. De rör sig ryckigt, som glitchiga avatarer.
Det juckas och det sextas, hypersexualisering är ett annat bärande tema. Men till och med intimiteten blir mekanisk, dansarna studsar och bollar med varandras kroppar som basketbollar.
Det är en träffsäker gestaltning av vår tids splittrade identitet: vi är mer synliga, mer kontrollerade, men samtidigt mer fragmenterade än någonsin. Vem efterliknar egentligen vem?
Föreställningen exploderar i ett hyperaktivt, aerobiskt fyrverkeri till Philip Glass repetitiva, hypnotiska musik. Men mitt i den extatiska rörelsen stelnar dansarnas ansikten i groteskt breda grimaser.
Det är en genialisk men obehaglig scen. Leendet anspelar på den moderna människans ständiga jakt på bekräftelse. Vi har förvandlats till algoritmernas hovnarrar – redo att prestera, posera och underhålla i ett spel som aldrig tar slut. Looparna, och referenserna till gud vet vem, tar aldrig slut i en värld där allt är ”content”.
Det som gör (La)Horde speciella i förhållande till annan samtidsdans är inte bara att de använder popkulturella referenser. De använder sig av Tiktok, videospel och klubbestetik och formar ett samtida kroppsspråk på scenen.
De utmanar också idén om det ensamma, geniförklarade konstnärsmonstret. Som brittiska The Guardian konstaterade i en artikel om dem: ”The singular auteur is dead”.
Trion vägrar konsekvent att tillskriva citat till enskilda individer eller specificera vem som gör vad i intervjuer. Kollektivet är allt.
Det syns till och med i deras namn, där den feminina artikeln ”la” satts inom parentes – ett medvetet, icke-binärt ställningstagande i en värld som ofta kräver fasta fack.
En spegel som gör ont att möta
(La)Horde bjuder på dans som kräver en toppidrottares fysik, man blir alldeles andfådd av både det fysiska och samtidsanalysen.
Age of content är en motsägelsefull föreställning som använder extremt snabb, fysisk rörelse för att beskriva en känsla av att vi faktiskt har fastnat i en obehaglig loop.
Kollektivet visar hur samtidens kaos känns i nervsystemet, i musklerna och i blicken. Det är en spegelbild av vår samtidsneuros.
Den intressanta frågan är alltid vad som gör en grupp så hajpad att de blir större än sig själv. Det är alltid farligt när förväntningarna blir överhettade innan man sett något med egna ögon.
Varför vill Madonna som genom tiderna har sniffat sig till de hetaste namnen, ha just La Horde? Kollektivet hör definitivt till en av de intressantaste samtida dansgrupperna, också på grund av diversiteten i gruppen.
Men redan den tyska danslegenden Pina Bausch på 70–80-talet förstod att använda sig av starka karaktärer – och det är minsann dagens melodi. Men går ”content” före djupsinnigare konstnärlighet?
Förhoppningsvis ger (La)Horde också danskonsten i övrigt ett lyft, och lockar ny publik genom sin explosiva råa dansenergi.