Veteranpolitikern, författaren och kolumnisten Jutta Zilliacus har gått bort i en ålder av hundra år. Hon avled på lördagsmorgonen.
I bortåt 70 år var hon en av Svenskfinlands och Finlands mest frispråkiga röster, en föregångare att stödja såväl rätten till dagvård som Estlands självständighet.
Zilliacus anhöriga bekräftar dödsfallet för Svenska Yle.
Jutta Armelle Kingo föddes den 25 juli 1925 i Helsingfors. Hennes föräldrar kom från Estland och hade flytt från S:t Petersburg 1917 undan ryska revolutionen. Hemspråket var estniska, och dottern blev finländsk medborgare först vid tio års ålder.
Jutta Kingo gick i Tyska skolan i Helsingfors, men tillbringade fram till 1939 somrarna i Hapsal i Estland. Krigsåren satte outplånliga spår hos henne, precis som hos hela hennes generation – hon skulle senare beskriva vinterkrigets första dag den 30 november 1939 som den värsta i sitt liv. Efter studentexamen 1944 studerade hon språk och musik.
Under skol- och studieåren fann Kingo sin miljö i den svenskspråkiga gemenskapen, och började så småningom betrakta sig som finlandssvensk. 1949 gifte hon sig med journalisten och författaren Benedict Zilliacus (1921–2013). Paret fick en son.
Unga fru Zilliacus var en tid kanslist vid Mannerheims barnskyddsförbund, och vikarierade rentav som marskalk Mannerheims sekreterare. Till jobbet hörde att skriva ner marskalkens memoarer efter diktamen. Men likt de flesta gifta kvinnor i efterkrigstidens Finland förutsattes hon prioritera familjen framom förvärvsarbetet.
Till gubbkulturens förtret
Jutta Zilliacus verksamhetslusta fick henne att efter några hemmafruår inleda en publicistisk verksamhet, både för Hufvudstadsbladet och damtidningar. Hon skrev om mode (hon var också mannekäng) och konsumentfrågor, men snart nog även om familjepolitik och jämställdhet. Också i radio och tv blev hon under 1960-talet en välkänd figur.
Som kandidat för Svenska folkpartiets kvinnoorganisation Svenska kvinnoförbundet blev Zilliacus år 1968 invald i Helsingfors stadsfullmäktige, och 1975 kom hon in i riksdagen. På många vis representerade hon partiets vänsterflygel. Hennes engagemang för jämställdhet och familjefrågor väckte uppseende – inte alltid av en berömmande art.
I intervjuer och egna texter skulle Zilliacus ofta återkomma till den gubbkultur som länge rådde bland beslutsfattarna, och där fräckheter om kvinnliga politiker var vardagsmat.
Å andra sidan tog Zilliacus avstånd från tidens radikalfeminism som krävde särrättigheter för kvinnor, och hon uttalade sig oftare om näringslivets frihet och den västerländska demokratin än den genomsnittliga riksdagsledamoten.
I likhet med exempelvis Jörn Donner vände hon sig medvetet till finskspråkiga väljare, och valde hellre att följa sin egen övertygelse än partidisciplinen.
Jutta Zilliacus hann verka i flera utskott, och även inneha poster i Efta-parlamentet och Rundradions förvaltningsråd. Någon ministerpost fick hon dock inte, eftersom endast infödda finländare dög till medlem av statsrådet.
Böcker, kolumner, radiodebatter
Zilliacus lämnade riksdagen 1987 och verkade därefter som fri publicist, författare och debattör. I en lång rad böcker, Vägskäl (1986), Vändpunkt (1987), En annorlunda barndom (1989) med flera, tog hon ställning i både stort och smått, och skildrade sina erfarenheter från Estland, krigsåren och politikerlivet.
Tidigare än de flesta andra engagerade sig Jutta Zilliacus i Estlands frigörelsekamp, hon framhöll ständigt att estniskan var hennes modersmål och beklagade att hon inte lärt sin son språket. Men hennes estofili var av en kritisk art, hon beklagade de stora ojämlikheterna i det självständiga Estland och oroades för att landet genom populistiska makthavare skulle förvandlas till ett nytt Polen eller Ungern.
Jutta Zilliacus skrev även kolumner i Hufvudstadsbladet, och medverkade i tretton år i diskussionsprogrammet De äldres råd i Yle Vega. Hon kallade programmet, som upphörde i december 2019, för sin livlina.
Även den som inte alltid höll med Jutta Zilliacus kan inte neka att hon var en tillgång för debatten i Svenskfinland. Hon var bestämd i sina åsikter, hon framförde dem snabbt och ärligt, hon tålde inte dröjande och velande. Trots att hon ofta framhöll att hon som pensionär var en helt annan person än som yngre, såg hon sällan orsak att ändra sig.
– Om jag slutar tycka till är det ett slags död, konstaterade hon i en intervju 2016.
