ZÜRICH
Vi går rakt på sak: jag har aldrig sett ett bättre finländskt landslag än det som vann guld i Zürich.
Lejonen gick egentligen från klarhet till klarhet från start. Den enda plumpen i protokollet var gruppspelsmatchen mot Schweiz, men egentligen kan den förlusten ha varit väckarklockan laget behövde för att vinna de viktiga matcherna.
Kvartsfinalen mot Tjeckien var stundvis darrig, men aldrig nära att sluta i en förlust.
Semifinalen mot ett Kanada som hade det på pappret starkaste VM-laget i mannaminne var en styrkedemonstration.
Finalen mot ett Schweiz som spelat två raka VM-finaler och ett OS med samma stomme blev precis så nervös som många befarade. Och även om Lejonen inte alls spelade på samma nivå som under den där magiska andraperioden mot kanadensarna gjorde de jobbet.
Sällan om någonsin har ett VM-guld med facit på hand känts så här givet.
Aleksander Barkovs lag
Den schweiziska besvikelsen är svår att sätta ord på. Tårögda spelare marscherade genom intervjuzonen efter matchen, ledarna med Roman Josi i spetsen stannade ändå för att artigt och proffsigt svara på frågor om hur det igen kunde gå så här.
Det här skulle ju vara året då Schweiz går hela vägen?
Deras VM-turnering förstördes faktiskt redan förra hösten. Närmare bestämt då Aleksander Barkov skadade knät.
Barkovs Florida missade slutspel, Barkov missade OS. Då fanns det ett enormt sug hos Finlands individuellt bästa ishockeyspelare genom tiderna att spela VM.
Och med Aleksander Barkov i spetsen skulle det bara sluta på ett sätt.
NHL-spelarna anslöt sig till VM-tåget utan att tveka. Anton Lundell trotsade lagledningen för att få vara med. Mikael Granlund och Konsta Helenius hoppade på flyget direkt då deras NHL-slutspel slutade i moll.
Allt, precis allt, fungerade
Antti Pennanen hade samtidigt alla tiders chans att sudda ut alla kritiska skriverier om hans sejour som förbundskapten. Och han pallade för trycket.
Kedjeformationerna fungerade så gott som direkt, de enda förändringarna var kosmetiska, och hans spelfilosofi fungerade den här gången lika bra i praktiken som på pappret.
Lejonen spelade disciplinerat. Lejonen förde matchen till motståndaren.
Och Lejonen gav aldrig, aldrig, upp.
Med fyra kedjor som levererade kunde det enda frågetecknet eventuellt hittas mellan stolparna. Justus Annunen gjorde inte heller 100-procentigt bra ifrån sig i gruppspelet. Men Pennanen litade på honom. I finalen höll han nollan.
Nä, jag har aldrig blivit så här imponerad av ett finländskt VM-lag.
Mattias Simonsen är sportjournalist som specialbevakar ishockey som en del av Yle Sportens NHL-podd och som VM-reporter på plats i Schweiz.