Då Albert Thiangdee hittade boxningen innebar den en brytpunkt i hans liv. Då var han femton år gammal och hade några stökiga år bakom sig. Kvällarna i Jakobstad slutade ofta i slagsmål och Thiangdee var ofta mitt i dem.
– Jag hängde med fel folk och tog dåliga beslut, säger Thiangdee.
Boxningen gav en nystart. Och kort därefter vann Thiangdee FM för A-juniorer. Flera FM-medaljer följde i både boxning och kickboxning. Nu har han siktet inställt på en proffskarriär inom kampsport.
– Innan boxningen testade jag olika sporter, fotboll och gymnastik. Men jag hade inte disciplinen än.
Thiangdee ångrar inte sin ungdom. Den formade honom till den han är, resonerar han. Med det sagt tog livet ändå en bättre riktning efter att han började boxas.
Det här låter kanske brutalt. Men jag tror att om jag inte hittat boxningen hade jag antingen varit begraven eller suttit i fängelse. Jag var på en dålig väg och det hade blivit värre om jag inte hade stannat på gymmet.
Boxningen blev en ventil och hjälpte Thiangdee att göra något konstruktivt med sin energi.
Då han spårar orsakerna, börjar inte berättelsen med dagen då en kompis såg potential i hans stök och frågade om han ville testa boxning. Fröet såddes några år tidigare.
Boxning som ventil
Thiangdee stod på tröskeln till tonåren då han fick veta att den man han under sin barndom kallat pappa inte var hans biologiska pappa. Det här fick honom att agera utåt.
– Jag tror att det var därför min uppväxt blev rörig. Det var mycket drama och lögner. Jag började ifrågasätta saker och var inte den som tog ut känslorna genom att sitta hemma och spela dator.
En nyårsafton strax därefter har etsat sig fast i minnet. Thiangdee firade på staden då ett slagsmål bröt ut. Han försökte gå emellan men fick ett slag rakt i ansiktet och började blöda. Några vuxna såg honom och tog honom med sig till en lägenhet för att plåstras om.
– I efterhand känns det konstigt. Jag var full och satt och drack öl med dem. Jag var 12 eller 13, de var över 20.
Konstigare blev det då han skulle lämna lägenheten. En kvinna sprang ikapp honom utanför och de började hångla. Orden hon sedan sa minns han fortfarande.
– Sluta tycka synd om dig själv, och i efterhand har jag insett att det fastnade starkt i mig. Det finns alltid någon som har det värre så det gäller att vara ödmjuk.
Det dröjde ytterligare några år innan Thiangdee började boxas och, enligt egen utsago, lugnade ned sig. Då hade orden sjunkit in, behovet av att söka upp bråk försvann.
– Jag slutade vara den som sökte uppmärksamhet, och blev den som ville bort från allt. Jag lärde mig disciplin och blev mer ödmjuk. Jag förstod konsekvenserna, om jag fortsätter så här så blir det bara värre.
Då Thiangdee berättar historien om sina tonår står det klart att det är många människor som hjälpt honom längs vägen.
– Vi hade en jättebra socialarbetare som ville att jag skulle boxas. De andra trodde att jag skulle ta boxningen till stan och göra allt ännu värre. Men hon fajtades för mig och hjälpte mig få handskar och skor.
Lägg till tränare och träningskompisar som hjälpt med utrustning, logistik och pepp. Och inte minst stödfamiljen som hjälpte honom få finländskt medborgarskap.
– Och såklart har min mamma hjälpt mig. Hon var ju sträng. Men en singelmamma med tre barn, det var säkert tufft för henne. Jag ser det från en annan synvinkel nu än vad jag gjorde då.
Det finns många tillfälligheter som lett fram till platsen Thiangdee befinner sig på nu. Jobbet på sidan om kampsporten är ett bra exempel.
– Efter nian hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Det var min stödfamiljs förslag och det gällde bara att ta en chans.
Thiangdee är utbildad idrotts- och ungdomsledare och jobbar som skolcoach på högstadiet i Jakobstad. I bästa fall kan han nu dra nytta av sina egna erfarenheter då han i jobbet träffar ungdomar som går igenom tunga perioder.
– Jag tycker att jag passar bra i den här rollen. Jag är lite mer erfaren i livet nu och det är jag tacksam över.
Kampsport som yrke
– Min vision är att jag ska vara fajter, att det ska vara mitt jobb. Jag vill gå så långt jag kan.
De första proffsmatcherna gav mersmak. Under 2024 och 2025 gick Thiangdee flera matcher under Ice Cages matchkvällar och andra evenemang i Finland och Estland.
Men karriärbygget är skört. På grund av skador och virus har det nästan gått ett helt år sedan hans senaste match.
– Skadorna innebär att jag inte kan tävla, och det innebar att inkomsten tävlingarna ger faller bort. Det blir svårt att få ihop det ekonomiskt.
En extra inkomst kommer från de träningspass han drar på ett gym i Jakobstad. De här träningarna tjänar också som en påminnelse om varför han själv fastnade för kampsport.
Man ser det på kroppsspråket, många som kommer till träningarna är trötta eller stressade. Men efter träningen är det bara stora leenden.
Vägen fram till den plats Thiangdee befinner sig på har som sagt kantats av tillfälligheter, ofta av saker som varit bortom hans kontroll. Han har fått acceptera och göra det bästa av.
– Vi kommer från ett fattigt område i Bangkok och jag tror att vi skulle ha haft ett mycket sämre liv i Thailand.
Men att han på ett eller annat sätt hittat kampsporten, det är han nästan säker på.
– Man vet ju aldrig men om vi hade bott kvar tror jag att jag hade slagits för att få pengar till familjen. Muay Thai är Thailands nationalsport och de som kommer från fattiga ställen slåss ofta för att få pengar och mat på bordet.