Hösten 1927 står en mörkögd violinist på scenen i Grand Hotel Fennias festsal i Helsingfors, omgiven av palmer och cigarrettrök. Eguda Saslawsky är klassiskt skolad i Berlin, judisk flykting från Ukraina och ledare för hotellets husorkester Fennia’s Embassy Band.
Men när han blåser i dragbasunen spelar orkestern inte Beethoven utan foxtrot: den nya, kontroversiella musiken som just anlänt till Finland och som kallas jazz.
I år, 2026, har jazzen funnits i Finland i hundra år. Den kom hit med människor utifrån – amerikanska musiker, emigranter och judiska flyktingar.
Musiken möttes av förtjusning, men också av misstänksamhet och rasism.
Från judeförföljelsernas Ukraina till Berlins danspalats
Eguda Saslawsky föddes 1896 i Poltava i dåvarande Ryska kejsardömet, i en tid då judiska familjer flydde undan förföljelser.
Familjen tog sig till Berlin, där den musikbegåvade, åttaåriga pojken antogs till det ansedda Sternska konservatoriet.
Efter femton års studier inledde han en lovande karriär som konsertviolinist 1919.
I en ny dokumentär på Yle Arenan får vi höra hur Saslawskys barnbarnsbarn försöker spåra upp Stradivariusviolinen som han enligt ryktet ägde.
Tiden då Saslawsky blev utexaminerad var utmanande. Tyskland hade förlorat världskriget och hyperinflationen ruinerade konserthusen.
Samtidigt hade en ny musik landat i Europa. Jazzen, skapad av svarta amerikaner i New Orleans, hade kommit över Atlanten med amerikanska militärorkestrar i slutet av kriget. För en ung europeisk generation, märkta av skyttegravarna, lät den som en brytning med allt gammalt.
Paris och Berlin blev kontinentens jazzhuvudstäder, stjärnor som Josephine Baker och Sam Wooding fyllde salongerna. Dansklubbarna betalade löner som konserthusen bara kunde drömma om.
En hel generation klassiskt skolade musiker, många av dem judiska, sadlade om och började spela jazz.
Saslawsky bytte Paganini mot foxtrot och spelade med jazzorkestrar på berömda Hotel Adlon i Berlin, där gäster som Charlie Chaplin och Albert Einstein övernattade.
Båten som förde jazzen till Finland
Till Finland kom jazzen sjövägen. Den 4 juni 1926 anlände ångfartyget Andania till Södra hamnen i Helsingfors med en grupp amerikanska musiker med finländska rötter ombord. De spelade något som de flesta finländare aldrig hört förut: musik med rytm och improvisation, där solisten kunde hitta på tonerna i stunden.
Datumet då S/S Andania anlände till Helsingfors räknas som jazzens symboliska ankomst till landet.
Musikerna på skeppet stannade över sommaren och spelade på olika restauranger i Helsingfors. En av dem, saxofonisten Wilfred H. ”Tommy” Tuomikoski, blev kvar i flera år och inspirerade i nästan ett decennium finländska musiker att ta till sig improvisationen och den afroamerikanska rytmuppfattningen.
Hösten 1927 spelade Tuomikoski i Embassy Band på Fennia, husorkestern som leddes av Saslawsky. Saslawsky hade värvats direkt från Frankfurt och annonserades pampigt i Helsingforstidningarna som den ungerska violinkungen (trots att han var från Ukraina).
Att emigrantsonen från Amerika och flyktingen från Poltava nu stod på samma scen var ingen slump: det var precis så jazzen kom till Finland.
Turnerande musiker, både från Europa och USA, hittade en nyfiken publik i det unga nordliga landet, som ville knyta an till västvärlden.
Buller, stråkar och visselkonserter
Den som i dag förknippar jazz med svängig storbandsmusik skulle knappast känna igen 1920-talets finländska jazz. Det mesta som kallades jazz var nedtecknad dansmusik, foxtrot spelad från noter.
Det fanns flera parallella varianter. I restaurangerna spelades bullerjazz, där stora trumset och diverse plåt och horn stod för attraktionen.
Finare var salongsjazzen, som byggde på stråkar.
En tredje variant var dragspelsjazzen, som spelades av Dallapé, Finlands populäraste dansorkester. Orkestern hade tagit sitt namn efter ett italienskt dragspelsmärke, och dess stil låg nära den finländska humppan.
Alla var inte förtjusta i den nya jazzmusiken. När den svarta amerikanska världsstjärnan Josephine Baker uppträdde i Åbo i december 1933 hade polisen i förväg tagit emot flera ansökningar om att få demonstrera mot konserten, alla från högerextrema håll.
Utanför brandkårshuset där hon uppträdde samlades ett par hundra demonstranter, främst studenter och skolelever, som ordnade en visselkonsert i protest.
Polisen stängde av gatorna och spred folkmassan åt olika håll. Ett tiotal personer greps.
Efteråt angrep Fosterländska folkrörelsens (Isänmaallinen kansanliike) tidning de Åbobor som gått på konserten för att de behandlat Baker som en riktig kulturpersonlighet.
Statslös i ett hårdnande Europa
För judiska musiker hårdnade klimatet. I Adolf Hitlers Tyskland stämplades jazzen som icke-tysk, och dess utövare drevs i exil eller deporterades till förintelseläger.
Det var inte heller i Finland lätt för en judisk musiker som Eguda Saslawsky. Som statslös hotades han av utvisning till Tyskland. Där skulle han sannolikt ha mött samma öde som sina systrar, som mördades i Auschwitz.
Men Saslawsky undgick deportering och fick till sist finskt medborgarskap, efter över fyrtio år som statslös.
Saslawsky blev kvar i Helsingfors som restaurangmusiker livet ut. Ännu på 1950-talet körde han moped genom staden varje kväll, med violinen på ryggen, även i tjugo graders kyla.
Den enda inspelning som finns kvar av honom gjorde han på äldre dagar för familjen. Då spelade han inte foxtrot, utan Bach och Chopin, musiken han en gång utbildades för.
Hundra år senare
Efter andra världskriget vände det för jazzen i Finland.
När Louis Armstrong, världens största jazzstjärna, klev upp på scenen i Mässhallen i Helsingfors 1949 var det inga visselpipor som mötte honom utan jubel.
I dag är den finländska jazzen internationellt erkänd och jubileumsåret fylls av konserter och festivaler.
Men hundraårsjubileet är också en påminnelse om vilka som bar musiken hit och höll den vid liv: Människor utifrån, som möttes av misstänksamhet och byråkratiskt motstånd, men spelade vidare ändå. Det är deras musik som firas i år.
