Det är inte alla som vet om att de finns; bostadshusen som står på rad inne på kasernområdet.
Bara ett stenkast från havet, omringad av grönska, tornar sju rödtegelhus upp.
Bostadshusen var en liten del av nästan 70 byggnader som uppfördes åren 1910-1913 när Ryssland satte grunden för det som i dag är Nylands brigad.
Jan Holmberg är en av dem som vuxit upp innanför kasernområdets stängsel.
Han var en av ”Drakaungarna”, som de kallades. På 1960-talet var barnen på området så många att det startades ett eget daghem.
– Vi hade väldigt roligt ihop. Vi hittade på en massa hyss, säger Jan Holmberg och ler.
Holmberg bodde med sin mor och far i en tvårummare i det minsta bostadshuset, hus nummer 32.
På den tiden värmdes huset med ved. Vattnet bars också in från en brunn på baksidan av huset.
– Det fanns en mycket enkel wc i huset, där röret gick rakt ut till brunnen, minns han.
Han pekar på ett av fönstren där han tror att toaletten fanns. När han kikar in genom det smutsiga fönstret syns toalettstolen, men i övrigt finns inga möbler kvar.
Men den höga rumshöjden, kakelugnen, pardörrarna och den utsmyckade trappuppgången vittnar om hur det har sett ut. Och hur det hade kunnat se ut, om de statliga renoveringspengarna inte tagit slut.
– Det är tråkigt att se, man skulle nästan vilja fälla en tår, säger Jan Holmberg när han står i det höga gräset och tittar på sitt barndomshem.
Det är inte bara hus 32 som i dag står förfallet och öde. Också två andra, betydligt större bostadshus är numera ur bruk. Där har små björkar börjat växa på fasaden.
I fyra hus går det fortfarande att bo, men av dem är det bara hus 29, kallad Strandpärlan, som inte är kraftigt ombyggd på insidan.
Ny policy stänger dörren för civila
När Jan Holmberg var barn på 1960-talet bodde bara garnisonens personal med familjer i bostadshusen. Men på senare tid har vem som helst kunnat hyra en lägenhet där.
Vid årsskiftet tar den eran slut, eftersom försvarsmakten av säkerhetsskäl inte längre vill att civila bor inne på garnisonsområdena i Finland.
Enligt försvarsmakten ska bostäderna framöver användas av personal, internationella trupper och säkerhetsgranskade samarbetspartner.
Jan Holmberg undrar hur attraktivt det är att bo inne på ett område, där man inte kan komma och gå som man vill utan en passersedel.
Själv har han aldrig haft någon längtan efter att flytta tillbaka till kasernområdet.
– Vill någon ens bo så här mera, frågar han sig.
Han stannar till framför huset och gräver fram telefonen ur kavajfickan. Han tar ett fotografi, ett sista minne av huset, innan det är dags att gå upp till porten igen.
Är du en av de berömda ”Drakaungarna”? Berätta gärna dina minnen i kommentarsfältet.