Finlandssvenska modedesignern Rolf Ekroth befinner sig just nu i ett intensivt internationellt strålkastarljus.
Den amerikanska finanstidningen Forbes har nyligen utsett honom till en av Finlands tre mest intressanta modedesigners, och hans skapelser syns regelbundet i modebibeln Vogue.
Den här veckan är han dessutom ett av dragplåstren på Oddfest i Helsingfors – kulturvärldens motsvarighet till startupmässan Slush, där kreativitet och kapital möts.
Samtidigt som Ekroth förbereder sig för männens modevecka i Paris i slutet av juni, har han kämpat febrilt för att skrapa ihop de dryga 20 000 euro som krävs för att hans visning ens ska bli av.
– Jag har inte lyft lön på flera år från mitt företag. Jag har definitivt inte råd att köpa mina egna kläder.
Vad är det som kostar?
För en vanlig konsument kan prislappen på high-end design verka provocerande. En jacka kan kosta flera tusen euro, en t-skjorta flera hundra. Men för Ekroth handlar priset om hantverket och råvarorna i sig.
– En vanlig klädkedja inom snabbmode köper tyg för kanske 50 cent per meter, och kläderna massproduceras ofta billigt i Asien.
Men jag vill inte producera mer medelmåttigt skit till världen, kläderna ska hålla i tiotals år.
Rolf Ekroth, modedesigner
Själv producerar han sina små serier i Tallinn, Estland för att garantera den höga kvaliteten.
Priserna skjuter i höjden på grund av små upplagor, etiska val och hög kvalitet. Medan massproduktion sker digitalt på några minuter, tar det veckor av rent handarbete i Ekroths ateljé. Han visar upp en serie pins med logotypen RE, hans initialer.
– Min mamma har gjort den här. Pärlarbetet på jackans ärmar tar fem timmar att göra, säger han.
Bara en enskild jacka kostar 750 euro att producera. Ekroth säljer den vidare till återförsäljare, som i sin tur säljer den till kunder för 2 300 euro. Han gör ingen vinst själv, om han inte producerar mer än 50 exemplar av ett plagg.
– Men jag vill inte producera mer medelmåttigt skit till världen, kläderna ska hålla i tiotals år.
För att få vardagen att gå ihop hyr han ut plagg till kändisar för tv-medverkan och gör frilansdesign för andra varumärken.
Ekroths unika estetik har plockats upp också av internationella kändisar som Elon Musks dotter Vivian Jenna Wilson och Michael Stipe från bandet R.E.M.
– På många sätt har jag vuxit upp med Michael Stipes musik, och vid min första visning någonsin på Hyèresfestivalen hade vi en R.E.M.-låt på vårt soundtrack.
Kläder i gränslandet till konst
Det som gör Rolf Ekroths design så uppmärksammad är hur han rör sig i gränslandet mellan mode och konst.
Han gör i grunden högklassigt och konceptuellt lyx-streetwear – bomberjackor, tröjor och hoodies – men upphöjt med avancerade mönster, historiskt berättande och unika, hållbara material.
Samtidigt blöder branschen på hemmaplan och många finländska designföretag har gått i konkurs under de senaste åren. Ändå har finländskt mode ett enormt momentum internationellt.
Magasinet Monocle konstaterar att internationella talangscouter nu strömmar till Finland i stället för till Paris och Milano, och Forbes skriver att det finländska modet erbjuder en helt unik, kompromisslös identitet till skillnad från det globala lyxsystemet.
Stödstrukturer saknas
Men stödstrukturerna saknas. Varken regeringen eller de stora finländska kulturfonderna ger i dagsläget något systematiskt stöd till modedesigner.
– Tack vare den nuvarande regeringen har vi inte samma Business Finland stöd som vi hade de fyra åren vi tidigare varit på internationella modevisningar. I Finland tänker man inte att mode är något som vi kan tjäna pengar på.
Nyligen arrangerades den prestigefyllda Metgalan i New York under devisen ”Art is Fashion”. Men i Finland betraktas mode fortfarande som en rent kommersiell näring, medan traditionell konst, teater och musik kan söka statligt stöd och fondpengar.
Under sina åtta år i branschen har han en enda gång fått en blygsam summa av Svenska kulturfonden.
– Jag vet inte vad jag gör fel. Jag skriver förmodligen för ärligt: att vi gör kläder och att vi vill åka till Paris och visa dem.
En andra chans i Paris
För att finansiera sin verksamhet har Ekroth lutat sig mot samarbeten med stora finländska varumärken som Marimekko, Kalevala och Fiskars – projekt som har blivit mycket uppmärksammade. Han har också designat en kollektion för det franska varuhuset Galerie Lafayette.
Det är genom dessa samarbeten, egna utförsäljningar (sample sales) och stöd från privata sponsorer som Ekroth i sista sekunden lyckades rädda den förestående resan till Paris.
– Nu spelar vi med de stora pojkarna. Tävlingen i Paris är enorm och de har en miljon andra visningar att gå på, så det blir svårt att få folk intresserade.
Jag fattar inte varför någon ska få en så hög position att alla bara vill slicka deras röv och lyssna på allt de säger.
Rolf Ekroth
Vägrar buga för hierarkier
Branschens baksida handlar inte bara om pengar, utan också om strukturerna i den lilla finländska modescenen. Populärkulturen har ofta målat upp modevärlden som ett hierarkiskt system, men Ekroth har valt att distansera sig från det spelet.
– Jag har aldrig helt förstått de där hierarkierna inom mode och konst. Jag fattar inte varför vissa ska få en så hög position att alla bara vill slicka deras röv och lyssna på allt de säger. Jag tycker att alla åsikter är värda lika mycket.
Kreativt hittar han inspiration i allt från soundtracks till personliga sinnesstämningar, och den senaste tiden har handlat mycket om ren överlevnad.
– Den förra kollektionen handlade mycket om känslan att vilja bränna ner allt man äger och vara fri igen.
Den här säsongen handlar istället om att hålla fast vid allt det han har.
– Och så har vi mycket godisreferenser, eftersom jag kämpar med ett behov av att äta godis hela tiden, säger Ekroth med ett snett leende.