I den sjätte säsongen av serien Sex and the City besöker Carrie sin kompis Kyras baby shower. Där blir Carrie tvungen att ta av sig sina dyra klackskor (det hör ju till ovanligheterna i möjligheternas land), som följaktligen försvinner från festen.
Snopet traskar Carrie hem i ett par lånade sneakers.
När klackskorna inte återfinns, och Kyra inte vill ersätta dem eftersom hon inte vill ”finansiera Carries extravaganta livsstil”, så brister det för Carrie.
Hon räknar ihop hur mycket hon spenderat på Kyra och Kyras livsstil genom alla möhippor, bröllop, baby showers, med mera, och inser att hon aldrig fått något tillbaka.
Carrie, ogift och barnfri, får inget. Och mer än det, kanske hon aldrig kommer få något?
En tid av överdrivna möhippor
Vid 29-års ålder upplever mina vänner och jag möhippornas säsong.
Möhipporna och svensexorna har förändrats mycket under 2000-talet.
Borta är dagarna på stan då den blivande bruden skulle skämmas ut med olika lekar och utmaningar. I deras ställe hittas planer för en hel helg, inte sällan två nätter, inte sällan utomlands.
Själva möhippan kostar ofta över 100 euro, något övre tak verkar inte finnas.
Efter att ha pratat med flera vänner blir jag inte längre överraskad när jag får höra om kostnader på 500 euro. Och då räknas inte de egna resorna, ifall sådana behövs, med.
Jag vet, jag vet, jag låter som en bitter och otacksam hagga som inte vill unna mina vänner något
Alla möhippor jag deltagit i har utan undantag varit trevliga upplevelser som jag inte ångrar.
Det handlar inte om att möhippor skulle vara tråkiga, onödiga eller jobbiga. Det handlar om en industri som fått fart, och i många fall tappat fotfästet.
Hur hinner man med 40 nära vänner?
Häromveckan rapporterade Yle om Johannes Björkqvist och hans svensexa, en skärgårdshelg för 40 personer. Kostnaderna verkade ha hållits relativt låga.
Men jag slogs av det hypotetiska, men ändå realistiska, scenariot att Johannes Björkqvist för rättvisans skull blir bjuden på upp till 40 svensexor i gengäld. Tänk vad många helger som går till det. Tänk vad mycket pengar som går till det!
Alla borde få vara med om något liknande, säger Johannes Björkqvist. Men tänk på dem som inte får.
I en uppföljande artikel med minnen från möhippor och svensexor ställs frågan om man själv fått en möhippa eller svensexa eller varit med och ordnat en. Trettio procent har varit med och ordnat, men inte själv haft en.
Jag vet, jag vet, jag låter som en bitter och otacksam hagga som inte vill unna mina vänner något.
Om jag hade obegränsat med pengar och tid skulle jag inte vilja göra något annat än springa på mina vänners möhippor. Det finns inget roligare!
Jag vill ifrågasätta det som verkar ha blivit möhippornas nya standard och dess hållbarhet.
Är det närvaron eller pengarna som räknas?
Jag är inte den enda som börjat reagera och ifrågasätta det nya normala. På Tiktok ifrågasätts hur många bröllop, baby showers och möhippor man egentligen ska ha råd med i en för många ekonomiskt osäker tid.
En kommentar på appen hävdar, med många efterföljande gillningar, att man kan ordna bröllop, möhippor och baby showers utan att det blir ekonomiskt ohållbart. Det är ju ändå närvaron som räknas.
Kommentaren möter motstånd av Jasmin, en blivande brud.
Ifall man inte har en gåva eller vill betala så ska man, enligt henne, inte dyka upp alls
Jasmin menar att eftersom själva arrangerandet av ett bröllop är ekonomiskt betungande för brudparet, så är det fullt rimligt att förvänta sig gåvor och en möhippa.
Ifall man inte har en gåva eller vill betala så ska man, enligt henne, inte dyka upp alls. För Jasmin räknas närvaron alltså helt klart inte.
Möhippa är en gåva till den blivande bruden. Även om många såklart är måna om att det ska bli en trevlig helg för alla, så byggs evenemanget upp kring bruden.
Det är brudens vänner, brudens önskemål och brudens förutsättningar som beaktas.
Som Johannes Björkqvist med 40 vänner säger om sin extravaganta svensexa: Alla borde få vara med om något liknande. Men alla får inte det.
Nonfirmation och singel-hippa
Den svenska journalisten Carina Bergfeldt berättade häromveckan på sociala medier att hennes man ordnat en nonfirmation för hans son. En sorts anti-konfirmationsfest för att sonen valt att inte konfirmera sig.
Med motivationen att bägge valen är lika mycket värda, och att man som tonåring inte ska straffas med utebliven fest och uteblivna gåvor bara för att man valt att gå en annan väg.
Det är ett sätt att utmana traditionella firanden.
När Carrie inser att hennes liv som ogift och barnfri är mindre värt i Kyras ögon, så tar hon saken i egna händer
Jag vet också om bekanta som ordnat singel-hippor åt vänner som gjort slut. Ett försök att se avbrottet som en händelse värd att firas, eller åtminstone uppmärksammas som betydelsefull.
Det är ett annat sätt att utmana normerna på.
När Carrie inser att hennes liv som ogift och barnfri är mindre värt i Kyras ögon, så tar hon saken i egna händer. Hon meddelar Kyra att hon tänker gifta sig (förvisso med sig själv), och bifogar önskelistan, enbart bestående av ett par dyra klackskor.
Alma Lüttge är redaktör på Yle X3M och leder videopodden 20-nånting.
