Redan miljön är unik.
Området kring det medeltida slottet är lämpligt lummigt och kuperat, med tillräckligt utrymme för fyra scener.
Med drygt 9 000 åskådare som maximalt antal blir trängseln också sällan ansträngande, till skillnad från festivaljättarna Flow och Ruisrock. Inte ens i år då festivalen slog sitt publikrekord (24 000 på tre dagar), var det svårt att hitta bra platser nära scenen.
Kesärauha lockar också en äldre publik.
Det här är 30-plussarnas festival, med åldersgruppen 25–45 som huvudsakliga gäster. Det påverkar förstås stämningen, som kan vara både behagligt cool och glädjefylld.
Ändå är det festivalens musikaliska mångfald och oförutsägbarhet med flera helt nya utländska gäster som känns speciellt lockande.
En timmes flanerande på fredagskvällen berättar mycket om varför just Kesärauha blivit min favorit.
Från hardcorepunk till kurdiska rytmer
Start vid tiotiden i ena ändan av området.
Sydnorska Honningbarna jagar med vild uppskruvad liveenergi fram hardcorepunk. De har röstats fram som landets bästa liveakt, och inte utan orsak. Edvard Valberg vrålar fram sina norska texter, tar paus för politiskt agiterande (”Free Palestine” hör till få rader jag kan urskilja) och stiger sedan ut till publiken där han i flera minuter seglar omkring över utsträckta händer.
Ett par hundra meter därifrån gör Vesala sin comebackspelning efter mellanåren med PMMP. Hon lockar fredagens största publik som önskar henne välkommen tillbaka.
Själv drar jag mig ytterligare några hundra meter vidare till den svensk-kurdiska duon Biji, som delat ut stora vita näsdukar till publiken. Det ser väldigt ofinskt och charmigt ut när blandningen av hiphop och traditionella kurdiska rytmer får alla att vifta med den vita rekvisitan.
På en dryg timme hinner jag också vidare till slottets kullerstenstäckta innergård, där festivalens ravepartyn erbjuder magi då skymningen faller över slottsmurarna.
På kort tid har jag fått fyra totalt olika upplevelser, två av dem med artister som jag tidigare aldrig ens har hört talas om.
Årets lineup kanske saknar riktigt stora namn, riktigt självklara stora utländska upplevelser. Men i stället finns här flera intressanta gäster som aldrig besökt Finland tidigare, och en inhemsk blandning av indiefavoriter och specialsatsningar.
Att man dessutom undvikit att satsa på finländska namn som reser runt på alla festivaler som publikmagneter säger också något om Kesärauhas profil.
Slutsåld lördag
Festivalens lördag var slutsåld. 9 500 på plats är något som sällan har hänt tidigare under Kesärauhas sjuåriga historia.
Huvudscenens program bjöd på flera höjdare för storpubliken – eller skulle ha gjort det, om inte regnet hade stulit huvudrollen då det största namnet, den brittiska dance/r&b-artisten Arlo Parks, inledde sitt set.
Före det hade Matti Salo lockat fram festivalens största nostalgitripp.
Salo, mer känd som ASA, återvände till den 25 år gamla debuten Punainen Tiili (under artistnamnet Avain), hämtade gäster som Redrama (Lasse Mellberg) upp på scenen och rappade rader som storpubliken kunde utantill.
Själv lockades jag till en mindre scen där det nya sydsvenska Svart Ridå gjorde sin Finlandspremiär.
Deras musik har jag hårdlyssnat på inför festivalen, och intervjuat de tre unga kvinnorna som blivit den växande svenska indierockscenens största nya namn.
Det är Kentinfluenser, gitarrdriven indierock med stämningar av vemod och längtan, men den utåtriktade Moa Swanström med gitarrhjälteattityd i sin utstrålning hämtar också bluesvibbar till helheten.
– Fantastiskt, skrattade hon efter spelningen.
– Vi visste ju ingenting om vad vi hade att vänta oss. Men nu längtar vi redan efter att få komma tillbaka och göra en ordentlig turné.
Familjärt i regntung bussresa hemåt
Det var i slutet av Svart Ridås spelning som regnet började falla, och då Arlo Parks kom igång en timme före midnatt fick ett allt mer ösande regn stora delar av publiken att söka sig hemåt.
Också jag, som på vägen till veckoslutets längsta kö (den till bussen som kör några kilometer in mot centrum) insåg att jag saknar en tältscen på festivalområdet. En plats som både kunde ge skydd mot regn men också skapa en riktigt intim klubbmiljö som skulle passa flera av artisterna alldeles utmärkt. Dessutom kunde scenen bredvid områdets nya Sverigebåtsdisco behöva skydd från de tunga basljuden som ibland läckte ut över grannen.
Men då jag äntligen får plats i en överfylld buss med festivalgäster i blöta tillfälliga regnrockar, är stämningen förvånansvärt glad och familjär. Främlingar delar festivalupplevelser med varandra, och själv börjar jag samtala med en 30-plussare från Helsingfors som besökt festivalen för första gången, ditlockad av Kesärauha-frälsta vänner.
Hon var positivt överraskad över att ha fått se så många artister som hon innan festivalen inte visste att hon skulle gilla.
Just det är Kesärauhas styrka: musikutbudet, miljön och den sympatiska stämningen.
Kanske söndagens Maustetytöt och Vesta är de som drar storpublik och lockar till allsång. Men kanske Fat Dog och Olga Myko (ytterligare två Finlandsdebutanter) är de jag kommer att minnas bäst.
Så är det ju ofta med artister man inte känner till på förhand, men som lyckas jaga fram något man inte visste att man skulle älska.
ARTIKELN UPPDATERAD med information om veckoslutets slutliga publiksiffra (15.6 klockan 15.07).