Stanley Cup-finalserien, World Cup med eller utan Ryssland och Mike Babcock eventuella retur som coach i NHL är vad Mattias och Anders har på snacklistan i den här veckans avsnitt av Yle Sportens NHL-podd.
Alltsedan det blev klart att Carolina Hurricanes och Vegas Golden Knights är de två sista lagen kvar i jakten på hockeyvärldens mest eftertraktade trofé har det funnits en förväntan på att någotdera laget ska ta över och dominera finalserien.
Somliga har litat på att Carolinas kompromisslösa energihockey med man mot man försvar och aggressiv forechecking kommer äta upp det långsammare och mindre systematiska Vegas. Bland annat vadslagningsbyråerna har hört till detta läger.
Andra har varit övertygade om att Vegas fysiska tyngd och tuffhet kommer att styra ut Carolinas fjäderviktare till att surra ineffektivt utanför rinkens mittfil och att det tillsammans med Vegas bättre toppindivider gör finalserien till en munsbit för Golden Knights.
Speciellt de som drar paralleller mellan dagens Vegas och Floridas mästarlag från 2024 och 2025 har kört in husbilen på den parkeringsplatsen.
Efter fem spelade finaler har det blivit klart att det här inte är en serie som det ena laget kan ta över. Istället är det här som en grand slam-tennisfinal mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic.
Det vill säga: ingendera parten lyckas få ett slutligt övertag, utan båda har sekvenser då de lyckas förverkliga sina styrkor optimalt och i de stunderna har de kontrollen. Det är ändå inte hållbart i giganternas kamp där momentum växlar med jämna mellanrum.
Till slut vinner den som i de absolut avgörande stunderna lyckas lite bättre.
Eller: kopplade Carolina greppet?
Nu står det då 3–2 till Hurricanes och det är lätt att tro på att femte matchen fastställde de slutliga styrkeförhållandena. Undertecknad skulle ändå vara mycket försiktig med att vifta med den flaggan.
Vegas kommer att sälja sig ytterst dyrt i match sex i hemmafortet och jag vill påstå att den största sannolikheten är att Stanley Cup-vinnaren 2026 avgörs i en sjunde match.
För den som faktiskt kollar matcherna och inte nöjer sig med höjdpunkterna och målsiffrorna, berättade match nummer fem en annan story än den man kunde luras att tro på via siffror: de berättade ju att Carolina ledde med 3–1 efter två perioder och sedan gjorde ännu en bur innan Vegas reducerade.
Går man bakom siffrorna, var match fem den första finalen där Vegas hade greppet i period ett. Nu såg matchbilden ut som många väntat att den ska göra: Carolina skuffades ut på kanterna och Vegas radade upp långa och tunga anfall mot Brandon Bussis mål.
I långa stunder hade Canes stora svårigheter att komma ut ur försvarszonen och de egna anfallen var hela tiden dömda till att vara underbemannade. Två mot tre, eller en ensam forward som försökte spela pucken djupt med hopp om att man skulle vinna duellen om trissan.
Det hände inte. Vegas var först på varje puck i egen ände och använde sin fysiska styrka för att tillintetgöra Carolinas försök till ordentligt anfallsspel.
Ursäkta: en gång lyckades Carolina. Att det genererade kvitteringsmålet 1–1 som kanske räddade hemmalagets match kan kallas maximal utdelning.
Hurricanes kapten och bästa spelare i finalserien, stora stygga Jordan Staal, lyckades än en gång åka in framför Vegas-målet utan att bli överkörd och styrde in den flygande dansken Nikolaj Ehlers passning.
Vegas-hockeyn gav inte resultat
Minimal utdelning blev det däremot för Golden Knights i period ett, då det enda lyckade avslutet kom i powerplay. Att pucken var i Carolina-nätet redan efter knappa sju minuter av första perioden och Vegas hade mer eller mindre total kontroll bådade inte gott för hemmalaget.
Känslan av att nu tog Vegas muskelhockey över och finalseriens verkliga styrkeförhållanden etablerades infann sig. Många var säkert de som under första perioden mumlade för sig själv att man hela tiden vetat det här.
Men precis som i de otroliga thrillermatcherna mellan Djokovic och Nadal, gällde också här regeln om att momentumstunderna måste utnyttjas. När de två bästa möts och kombattanterna har olika styrkor är det alltid bara en tidsfråga innan platsen i förarsätet byts.
Och absolut senast nu är det skäl för alla dem som ansett finalerna mellan Vegas och Carolina vara ett ovärdigt slut på NHL-säsongen att inse faktum: det här är en fantastisk serie, en av de bästa någonsin.
Carolina gjorde sin starkaste andra period
Avgörande den här gången var att Carolinas momentum infanns sig en period senare än i de tidigare fyra mötena.
Inför match fem hade Vegas totalt manglat Carolina i mittenakten då sträckan till avbytarbåset är längre och laget som är beroende av att inte fastna i långa byten med ”fel killar” inne oftast får stora problem.
9–1 i mål hade Vegas sammanlagt noterat i finalseriens fyra tidigare andra perioder. Tala om total dominans.
Inte den här gången. Nu gjorde Hurricanes sin överlägset bästa andra period. Att de fick stor hjälp av Vegas dumma och onödiga utvisningar är inte Carolinas problem. I match fem vann Canes andra perioden med 2–0 och skotten med 10–5.
Det avgjorde matchen och där har John Tortorella och hans gäng någonting att tänka på inför match sex hemma i Las Vegas.
Torts berättade efter matchen att han ämnar lämna sina kläder på hotellet i Raleigh för sjunde finalen. Om det ska bli verklighet har Vegas inte råd med en andra dålig andra period på raken.
Fick Aho dosen självförtroende han behövde?
Finalernas mest kritiserade spelare i de nordamerikanska medierna har varit Sebastian Aho.
Den största – och mycket befogade orsaken – har varit att lagets mångåriga förstacenter inte gör mål.
Nu sköt han matchens segermål.
Och vilket mål det var!
I ett ögonblick av renodlad skicklighet visade han närvaro, tekniskt kunnande och koordination av den högsta skolan. Precis som i den osannolika backhandpassningen i match tre när Carolina gjorde tre mål 39 sekunder.
Inte många spelare som har motsvarande prestationer i sig.
Från och med målet som gav Carolina en 3–1-ledning och visade sig vara segermålet blev Ahos spel direkt betydligt mindre krampaktigt. Plötsligt började han spela med pucken och gå in i dueller med den glöd man är van att se.
Självförtroendet är en intressant del av människans psyke. Det kan fördärvas eller förstärkas i en blink.
När också kedjekompisen Andrej Svetjnikov lyckades med målskyttet, till och med två gånger (fast han i övrigt spelade uselt), fick Carolina äntligen ordentlig resultatmässig utdelning av förstalinans stjärnor.
Skulle ändå inte våga dra långtgående slutsatser gällande ketchupflaskor, grevens stunder och dylikt.
I motsats till Nadals och Djokovics gren räcker 3–2 ingenstans i jakten på Stanley Cup. I rinken gäller fyra vunna set.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.