I sökfältet i nazistpartiets medlemsregister skriver jag in Max Müller, ett rätt vanligt äldre tyskt namn.
Det kommer genast upp en lista på hundratals personer som hette så och som var medlemmar av det tyska nazistpartiet NSDAP.
När man klickar på namnen kan man se närmare på de inskannade medlemskorten. Då ser man när de här personerna har gått med i partiet och vilket medlemsnummer de har fått.
Den första Max Müller på listan har godkänts som medlem den första augusti 1932, alltså ungefär ett halvår före nazisterna tog över makten i slutet av januari 1933.
Hans medlemsnummer är lite suddigt stämplat på kortet men det lyder 1 255 318.
– Att informationen finns ute verkar nu ha motiverat många tyskar att ta reda på om det i familjen fanns personer som var med i nazistpartiet. Impulsen är viktig med tanke på att forska i just familjerna och inte enbart kring den nazistiska politiska eliten, säger historikern Imanuel Baumann.
Baumann är chef för dokumentationscentret över nazisternas tidigare partidagsområde i Nürnberg.
Utebliven sökträff friar inte
Arkivmaterialet som tidningarna Die Zeit och Der Spiegel nu erbjuder sina läsare har redan tidigare varit tillgängligt i tyska arkiv. I slutet av juni gick också Süddeutsche Zeitung in för att göra materialet tillgängligt.
Söktjänsten har tidvis varit överbelastad, så varför alltså det stora intresset just nu?
Sökandet har aldrig varit så lätt som nu, svarar Imanuel Baumann.
Materialet som det på nätet går att söka i härstammar egentligen från data som det amerikanska nationalarkivet har publicerat, och som nu har gjorts betydligt mer lättillgängligt av tidningarna.
Offer och inga gärningsmän
Trots att nazismen är ett mycket forskat tema ser historikern Imanuel Baumann att det lättillgängliga materialet kan bidra med nya aspekter.
– Familjers historia är än så länge inte tillräckligt utforskad. Vilka var skälen bakom att folk i en viss familj stödde regimen?
Att försöka hitta ett svar på den här frågan är enligt Baumann viktigt av vad han kallar för minnespolitiska orsaker.
Det man hittar kan ändå vara smärtsamt.
Om en medlem av familjen dyker upp i sökningen anser Baumann att man ska tala om saken.
– Undersökningar visar att många av tyskarna uppfattar att personer från deras familjer hjälpte förföljda, och att man också inom familjen var offer och inte gärningsmän.
Materialet är ändå på inga sätt heltäckande, och historiker varnar för att dra alltför långtgående slutsatser utifrån från sökresultatet.
Sett ur dagens perspektiv anser Imanuel Baumann att intresset för och debatten kring de publicerade partimedlemskapen spelar en viktig roll.
– Även om jag inte får någon träff på min sökning är det ändå bra att delta i debatten om hur en demokrati inom loppet av en kort tid blir till en diktatur. Att vi ställer oss frågan kring motiven för varför så många människor valde att stödja en diktatur.
– Den här debatten hoppas jag ska tas, då den i nuläget är absolut nödvändig, säger han.
