Redan i första avsnittet kastas man rakt in i seriens absurda värld: en kvinna klädd i rött börjar sjunga den danska dängan Glor på vinduer från 1983 på ett kargt berg i en isländsk miljö. Klipp till en scen där samma kvinna känslokallt dödar en raskatt som skiter i hennes trädgårdsland.
Den danska kvinnan, med Trine Dyrholm i huvudrollen, fortsätter i samma surrealistiska anda; det är ömsom en thriller, ömsom en komedi och ömsom ett drama med absurda sång- och dansnummer.
Vi tar det från början: Ditte Jensen har nyligen flyttat in i ett höghus i Reykjavik.
Hon har en bakgrund inom den danska underrättelsetjänsten och har flyttat till Island för att försöka leva ett normalt pensionärsliv. Hon åker omkring på sin röda vespa, påtar i sitt välarrangerade trädgårdsland och smörjer in sig med krämer före läggdags.
Jensen drivs av ett altruistiskt rättspatos och vill ha ett grannskap där alla ska jobba tillsammans för samma mål. Till exempel vill hon göra om bilparkeringen till en gemensam kolonilott där husets invånare kan odla och bli vegetariskt självförsörjande.
Alla finner inte hennes ändamål särskilt stimulerande, de har sina egna problem. Problemlösning är dock Jensens specialitet, även om hon använder sig av laglösa metoder.
Må det så vara att hon dränker plattor och telefoner i salt för att få bukt med skärmberoende, nästan stryper ihjäl en tonåring eller sätter igång en salmonellaepidemi. Allt för grannarnas eget bästa.
Det visar sig att Ditte Jensen är en rödklädd liten djävul som leker Gud. Tyvärr har människan en fri vilja, och när det inte går som Jensen föreställt sig utlyses hennes vrede.
Den danske kolonisatören
Dansken som vill härska i höghuset i Reykjavik kan med glimten i ögat jämföras med Danmarks historia och som Islands gamla moderland och som före detta kolonialmakt.
Island blev helt självständig från Danmark först 1944 och alla läser fortfarande danska i skolan, men få talar det numera flytande.
Ditte Jensen förhör alla personer hon träffar om deras kunskaper i det danska språket (tänk en störande österbottning som ifrågasätter de finskspråkigas svenskkunskaper). Hon är en dansk patriot och anser sina moraliska handlingar och åsikter förmer än andras.
Även det svenska folkhemmet får sig en törn när Jensen omkullkastar idén om den svenska solidariteten i samband med privatiseringen av sjukvården.
Röriga detaljer
Ibland är serien lite väl spretig och det finns alltför många sidokaraktärer. Även om de har en funktion är det svårt att få personlig kontakt med någon av dem. Flera av karaktärernas bågar avslutas inte utan lämnas åt sitt öde.
Vissa karaktärer och uppdrag introduceras först i mitten av serien och i slutet blir det svårt att samla in alla trådar som kastats ut.
Trine Dyrholm är förträfflig i rollen som Ditte Jensen och det är seriens absoluta behållning. Även om det inte alltid går att förstå sig på hennes irrationella beteende så kan man inte anklaga karaktären för att vara en ensidigt porträtterad kvinnokaraktär.
Varje avsnitt börjar och slutar med ett sångnummer (musik av finländska Matti Kallio) som för tankarna till Ompa-Lompornas moraliska visor från Kalle i chokladfabriken. Men sångerna har inte en helt tydlig funktion och låtarna känns därför ibland lite lösryckta ur sitt sammanhang.
Dyrholm har en bakgrund som schlagersångare och framför låtarna otroligt bra, men om de har en djupare mening än dansk patriotism så har jag tyvärr missat poängen. Sångnumren kommer säkert att dela tittarna, antingen älskar eller hatar man dem.
Vackert är det i alla fall när Dyrholm sjunger en dansk version av Björks Human behavior och där kan jag dra likhetstecken mellan seriens tema och sången.
Ifrågasättande av det mänskliga, ofta irrelevanta beteendet, är seriens röda tråd.
Jag uppskattar också att manusförfattaren Ólafur Egill Egilsson och regissören Benedikt Erlingsson tar ut svängarna gällande genrer och händelseförlopp och inte sällar sig till mängden av generiska serier med förväntade dramatiska bågar.
Om man vill se något oväntat ska man absolut se Den danska kvinnan.