Trine Dyrholm har varit ett namn i den nordiska filmvärlden sedan 1990 – eller vad sägs om dessa siffror:
Arton gånger har hon varit nominerad i någon av de tre skådespelarkategorierna på Bodilgalan, den danska motsvarigheten till Jussigalan.
Åtta gånger har hon vunnit.
Tre gånger har hon medverkat i Oscarsnominerade filmer – senast i Magnus von Horns The Girl With the Needle (2024).
Fyra gånger har en film med hennes namn på rollistan varit nominerad till Nordiska rådets filmpris – personligen upptäckte jag henne när hon spelade mot Mikael Persbrandt i en av dessa.
Då handlade det om Susanne Biers Hämnden (2010) som fortfarande hör till mina nordiska favoriter.
Så när jag fick höra att Dyrholm skulle hålla försommarens Masterclass på Söderlångvik gård såg jag fram emot att få veta hur Nordens Meryl Streep väljer sina roller?
Det började med musik
Men vårt samtal inleddes faktiskt inte med film eftersom Trine Dyrholm hann med en annan karriär innan hon blev skådespelare.
Endast 14 år gammal var hon nämligen Danmarks svar på Carola och Pernilla Wahlgren när hon 1987 tävlade i den danska uttagningen till Eurovision Song Contest.
– Jag hade faktiskt varit på god väg redan innan dess, eftersom jag både spelat teater och jobbat med barnradio. Men visst förändrades allt när jag väl syntes i tv, ler Trine Dyrholm som gick i de övre klasserna när genombrottet kom.
Hon gav ut ett par skivor, men när hon fick sin första filmroll visste hon att hon hittat hem, det var det här hon skulle göra.
Senare har hon insett att musiken och skådespeleriet har mycket gemensamt – bägge uttrycksformerna handlar om att berätta en historia, förmedla en känsla, leverera en tolkning.
Det handlar om visionen
I dagens läge har Trine Dyrholm uppnått en position där regissörer ofta ganska tidigt vill knyta henne till sina projekt. Och då handlar det först och främst att komma underfund med visionen, en vision de kanske inte ens själva har ord för i det skedet.
Frågan om hur man formulerar en vision hör till de saker som fascinerar henne. En annan är hur man behåller ett öppet sinne i stället för att hela tiden kräva tydliga svar.
– Jag brukar säga att min uppgift som skådespelare är att utforska varje moment, ett moment i taget. Det är något annat än själva researchen, att förbereda sig fysiskt eller lära sig texten.
– Om du fattar alltför många beslut i förväg så uppstår kanske aldrig något moment, säger Dyrholm, som ändå understryker att inget kan ersätta grundmaterialet, det är det som är det viktigaste.
Ett projekt där Trine Dyrholm varit med redan från startskottet är May el-Toukhys Dronningen (Queen of Hearts) som vann Nordiska rådets filmpris 2020.
Det här är en otroligt laddad story om advokaten Anne som inleder en sexuell relation med sin 17-åriga styvson Gustav – spelad av det svenska stjärnskottet Gustav Lindh.
– Det jag var mest nervös över var hur vi skulle hitta rätt skådespelare, eftersom rollen kräver något extra, men Gustav lyfte provfilmningen till en sådan nivå att jag genast tänkte ”nu har vi vår film”.
Vid sidan av att vara emotionellt utmanande innehåller filmen mängder av explicita sexscener – som spelades in innan intimitetskoordinatorer blivit vardagsmat.
Det som underlättade var att 22-åriga Lindh redan hade en viss filmvana och att han dessutom var modig nog att kasta sig helhjärtat in i projektet.
Varje scen övades minutiöst och utgångspunkten var att varje scen måste handla om något, förmedla något.
– Jag måste faktiskt säga att även om det här är den mest sexuellt explicita film jag gjort, så har jag aldrig känt mig så trygg, säger Trine Dyrholm.
En roll måste inte vara sympatisk
Via Queen of Hearts kommer vi in på frågan om hur man förhåller sig till de roller man spelar.
Trine Dyrholm har många gånger tagit sig an karaktärer som inte är särskilt lätta att tycka om.
Anne i Queen of Hearts är en av dem. Men Dyrholm understryker att det inte automatiskt betyder att hon är en bitch.
– Vi har så bråttom med att sätta etiketter på allt och alla, men för mig är hon en kvinna som kämpar för att överleva. Hon har fuckat upp rejält, och nu måste hon klara sig, kosta vad det kosta vill.
En annan kvinna med en mörk sida är Dagmar Overbye som Dyrholm gestaltar i den vansinnigt vackra mardrömsfilmen Flickan med nålen.
– Om du googlar Dagmar får du veta att hon var Danmarks första seriemördare och ett riktigt monster, men om du googlar lite till, så inser du också att hon var en människa av kött och blod.
– Berättelsen om Dagmar blir en större berättelse om ett samhälle av oönskade människor som inte passar in i systemet. Därför tycker jag att det är en viktig film, säger Dyrholm.
Nu senast har hon axlat ännu en obekväm kvinnoroll: den pensionerade elitsoldaten Ditte i Den danska kvinnan.
– Den handlar om allt möjligt från kolonialism till olika sociala frågor, men i form av en genre som är så vild att jag inte riktigt kan beskriva den. Den liknar inget jag sett förut, säger Dyrholm, som konstaterar att serien gett henne chansen att sjunga igen, eftersom rollkaraktären har en tendens att brista ut i sång i de isländska fjällen.
När intervjun är över försöker jag få ihop bilden av den 14-åriga schlagerdrottningen i axelvaddar med den medelålders elitsoldaten i träningsdräkt som dansar fram i ett kargt landskap.
Det är väl det som kallas en färgstark karriär. Åtminstone får den mina intryck att löpa i så många riktningar att jag på vägen hem inser att jag glömde ställa frågan om hur det kändes att i Berlin få ta emot det stora skådespelarpriset av Meryl Streep.
Det fick hon för rollen i Thomas Vinterbergs Kollektivet (2016).
Priset fick hon bara fyra år efter att hon spelat mot Pierce Brosnan i den underbart bitterljuva feelgoodkaramellen Love is All You Need som utspelar sig på en ö i medelhavet.
Mamma Mia – tänk så mycket två strålande skådespelare kan ha gemensamt!