Ni minns väl hur det började 1995? Med cowboyen Woody och rymdjägaren Buzz som i John Lasseters regi tävlade om barnet Andys uppmärksamhet?
Det här var inte bara Pixars första långfilm utan också den första helt datoranimerade filmen – vilket innebar att gränsen för vad som är möjligt flyttades framåt.
I ekonomiskt hänseende har alla fyra filmer haft enorm framgång och om man ser till de konstnärliga kvaliteterna har samtliga varit Oscarsnominerade.
Både del 3 (2010) och del 4 (2019) vann i kategorin bästa animerade långfilm.
Allt detta innebär förstås att förväntningarna är lika höga som farhågorna är stora inför den femte delen.
Från lek till skärm
I den nya filmen flätas tre olika intrigtrådar samman till ett färgstarkt nystan som är precis lagom värmande, lagom mjukt och lagom stickigt.
Inledningsvis introduceras vi för ett gäng Buzz Lightyear-leksaker som flutit iland på en öde ö.
Under ledning av ett extra självsäkert exemplar bestämmer sig truppen för att ta sikte på en strålande stjärna och paddla mot horisonten.
På andra sidan havet följer vi lilla Bonnie (Scarlett Spears) som har svårt att hitta någon som vill leka med henne och hennes leksaksdocka Jessie (Joan Cusack) eftersom alla är upptagna med sina skärmar.
I hopp om att dottern ska kunna knyta nya kontakter skaffar föräldrarna henne en grön padda vid namn Lilypad (Greta Lee). Och snart lever Bonnie för att spela.
Ytterligare ett intrigspår leder till en bondgård där en tuff tjej vid namn Blaze (Mykal Michelle-Harris) tyr sig till gårdens djur när hon inte har någon annan att umgås med.
I bakgrunden spökar minnet av tidigare generationer som vuxit ifrån sina leksaker. Och samtidigt ställs frågan om vad som händer med kommande generationer om barnen överger sina mjukisar till förmån för hårda plattor?
Tårar och skratt
För manus och regi står denna gång en duo bestående av nykomlingen McKenna Harris och den rutinerade Andrew Stanton som redan har många succéer på sitt cv.
Vid sidan av att ha varit med och skrivit Toy Story 1,2 och 3 har Stanton regisserat filmer som Hitta Nemo (2003), Wall-E (2008) och Hitta Dory (2018).
När det gäller röstgalleriet har Tom Hanks och Tim Allen varit med sedan den första filmen medan till exempel Conan O'Brien debuterar i sammanhanget.
Och alla jobbar hårt för att ge både unga och äldre tittare något att fundera på.
Bäst funkar ramberättelsens rädsla för den nya tekniken i kombination med det välbekanta gnabbet mellan konkurrerande leksaker.
Själv skrattar jag hjärtligt när dinosaurien Rex (Wallace Shawn) suckar över att än en gång vara utrotningshotad.
Och känner ett sting av sorg när ett flygfoto fångar in en räcka barnkammare där det enda ljus som lyser upp mörkret är det kalla skenet från den skärm.
Styrkor och svagheter
Det bästa med Toy Story 5 är viljan att säga något väsentligt om vår samtid. En tid där vi avskärmar oss från varandra samtidigt som vi är kontaktbara som aldrig förr.
En tid där vänliga kommentarer och mobbning bara bor några tangentklick från varandra.
Och även om det är lite småironiskt att bolaget som varit en teknisk föregångare kritiserar tekniska landvinningar så kan jag inte låta bli att vara nöjd med ansatsen.
Sedan är det en annan sak att man inte vågar löpa linan ut och renodla kritiken. Nu blir det på tok för många och långa sidospår för att intresset ska hållas på topp.
Och så kan jag förstås inte låta bli att fundera över frågan som malt i mig sedan 1995: hur ska jag förhålla mig till en film som hyllar prylar av plast?
Å ena sidan är det superfint med en story som försöker få barn att ta hand om sina saker, å andra sidan vill jag ogärna se fantasin kopplas till föremål som skapar en hunger efter ännu fler prylar.
Men medan jag funderar vidare på den saken njuter jag ohämmat av både nostalgikicken och den melankoliska undertonen när Woody tar av sig cowboyhatten och blottar en flint som bländar de övriga leksakerna.
Ingen är ung för evigt. Inte ens Tom Hanks. Inte ens i leksakstappning.