Klimatförändringen och de smältande havsisarna öppnar upp nya områden för konkurrens och konflikt i Arktis.
Men ett område kvarstår där de geopolitiska spänningarna ännu inte har förintat det internationella samarbetet: miljöskyddet.
Enade inför gemensamt hot
Regionen bortom norra polcirkeln var länge ett av världens mest fredliga områden där samarbete mellan stormakterna var möjligt trots oenigheter på annat håll.
Det ryska anfallskriget mot Ukraina och USA:s president Donald Trumps allt mer aggressiva hot mot Grönland och Kanada blev en brytpunkt: de arktiska vattnen blev en arena för nya maktkamper.
Sedan 2021 har EU, USA, Ryssland och Kina tillsammans ändå lyckats enas kring ett kommersiellt fiskeriförbud i Norra ishavet.
Rivalerna gick samman för att främja gemensamma intressen och bekämpar nu en av de största miljökriserna: förlusten av biodiversitet.
Målet är att skydda sällsynta och sårbara naturresurser i en region som länge varit dold under tjocka ismassor.
Sitter i samma båt
Zonen som det så kallade CAOFA-avtalet gäller har tidigare varit isbetäckt året runt. Då havet värms upp i allt snabbare takt utvidgas också de potentiella fiskevattnen.
Samtidigt saknas det fortfarande tillförlitlig kunskap om hurdana fiskebestånd som finns i området och hur kommersiellt fiske kan skada artrikedomen.
Regionen har tidigare varit nästan fri från mänsklig aktivitet, och då sjötrafiken intensifieras ökar risken för olyckor, föroreningar och andra utsläpp.
Parterna har därför tagit det säkra före det osäkra och enats om att förbjuda fisket tills forskarna vet hur fiskeindustrin skulle påverka de unika ekosystemen.
Förbudet gäller det öppna havet utanför de enskilda ländernas territorialgränser. Naturresurserna i de här internationella vattnen är gemensamma och skulle annars få användas fritt av alla länder.
Exceptionell framgång
Att CAOFA-avtalet har stått sig trots att det stormat i andra internationella forum gör att aktörer såsom Världsnaturfonden WWF vågar beskriva avtalet som en milstolpe och en källa för hopp.
Inte enbart är det exceptionellt att samarbetet fortsatt trots det geopolitiska trycket, utan också för att det är ovanligt att länder agerar proaktivt för att förhindra framtida miljöskador.
Det förebyggande arbetet är sällsynt, då internationella lösningar vanligen söks först då problemen redan har uppstått.
Avtalet har dessutom hyllats för att förena länder inom och utanför den arktiska regionen, såväl som urfolk och icke-statliga organisationer. I synnerhet inuiterna har som havsfolk värdefull kunskap. De har också välkomnats i flera statliga delegationer.
Det är ett på många sätt överraskande samarbetsforum. Där syns verkligen inte de stora svängningarna i internationell politik
Forskarprofessor Timo Koivurova vid Arktiska centret
Även om länderna har lyckats fortsätta CAOFA-samarbetet är många frågor som är kopplade till framtida ekonomiska intressen mycket känsliga, konstaterar forskarprofessor Timo Koivurova vid Arktiska centret vid Lapplands universitet.
En stor utmaning är att enas om reglerna för prospektering, alltså det fiske som bedrivs i utforskande syfte för att kartlägga fiskbestånden. Sådan verksamhet är tillåten enligt avtalet, men miljöorganisationer har varnat för att det kan utgöra en dimridå för olagligt fiske.
En annan fråga som orsakat friktion är hur andra stater kan ansluta sig till avtalet. Tillsvidare står endast Storbritannien i kö, eftersom alla andra nationer i praktiken saknar kapacitet att bedriva kommersiellt fiske i Norra ishavet.
Den nuvarande observatörsstaten Storbritannien har ändå uteslutits, eftersom Ryssland har satt in sitt veto.
Då andra samarbeten krackelerar
Samarbetet med Ryssland har inte varit helt smärtfritt. Men landets deltagande är ändå inte en fråga som diskuterats, säger Timo Koivurova.
– Utgångspunkten är att Ryssland förstås är med och så har det varit hela tiden.
Koivurova tror att CAOFA har fungerat relativt bra, eftersom det är fråga om avtalsbaserat samarbete, till skillnad från Arktiska rådets verksamhet som i huvudsak bygger på icke-bindande överenskommelser.
– När man ingår ett internationellt avtal kan man inte utesluta en part, om det inte finns mycket goda skäl som hänger ihop med – i det här fallet – skyddet av fiskbestånden och kunskapsproduktion.
Det är alltså svårt att stänga ut Ryssland. Och det finns knappast heller någon vilja att göra det.
Ryssland vill enligt Koivurova delta i så många internationella samarbeten som möjligt.
På grund av Ukrainakriget och Finlands och Sveriges Natomedlemskap har samverkan inom andra arktiska forum legat mer eller mindre på is, och Ryssland ser det därför som viktigt att fortfarande vara aktiv i CAOFA-regimen, resonerar Koivurova.
De andra parterna ser dessutom en nytta i att hålla Ryssland engagerat.
– Nästan hälften av den arktiska regionen tillhör Ryssland.
Koivurova menar att det inte heller finns några säkerhetsrisker kopplade till det ryska deltagandet. Enligt honom finns det ingen dold agenda.
– Det är mycket svårt att se hur Ryssland skulle ha några andra motiv i det här samarbetet som gäller fiskbestånd och miljöforskning.
Stormakternas spelplan
Förutom miljöskyddet och de konkreta forskningsfördelarna, är CAOFA viktigt för de deltagande parterna av två orsaker.
Forumet är en plats där stormakterna kan visa att de är – eller åtminstone ser sig själva – som inflytelserika spelare i regionen.
Kina som inte har en kust mot Ishavet kallar sig själv för en stat nära arktisk. Genom CAOFA får den asiatiska jätten ett större fotfäste i den arktiska förvaltningen.
Också USA har fortsatt samarbetet trots att landet dragit sig ur andra miljö- och klimatavtal. Även om det är välkänt att Trumpadministrationen vägrar tala öppet om klimatförändringen, har sådana diskussioner inte stoppats inom ramen för CAOFA.
Förutom den geopolitiska faktorn väger också ekonomiska och strategiska fördelar tungt. Om det i framtiden visar sig att hållbart fiske är möjligt i de nordligaste vattnen kan parterna förhandla sinsemellan om nationella kvoter.
Trots att väntevärdet är att fiske troligen blir möjligt endast på begränsade områden är det viktigt för staterna att delta i det arktiska samarbetet och hålla sig uppdaterade om alla möjligheter som öppnas i regionen, poängterar Timo Koivurova.
Experter menar att CAOFA har stor potential och kunde fungera som modell för den framtida diplomatin i Arktis.
Koivurova är däremot skeptisk.
– Det är väldigt svårt att se att man just nu skulle förhandla om mer ambitiösa avtal.
Vad tycker du om avtalet? Borde Finland öppna upp för mer forskningssamarbete med Ryssland?