Kriget väcker tudelade känslor bland iranierna. Många känner lättnad över att bombningarna verkar vara är över. Andra landsmän är besvikna över att regimen inte tvingades på knä.
En stark och uthållig iransk regim kan sägas ha gått segrande ur kampen mot USA, men var lämnar kriget och samförståndsavtalet Irans civila?
En pendelrörelse mellan hopp om fred och ekonomisk återhämtning och ständig oro för politiskt förtryck. Så kan stämningen i Iran sammanfattas enligt Iranexperten och historikern Rouzbeh Parsi vid universitetet i Lund.
– Det är som alltid en väldigt motsägelsefull bild.
Svikna löften
Parsi menar att många iraniers förväntningar på kriget har varit både orimliga och orealistiska.
Den interna oppositionen satte sitt hopp till president Donald Trump och drömde om att kriget skulle få regimen att implodera.
Innan USA och Israel inledde kriget i slutet av februari hade Trump eldat på de regimkritiska protesterna i Iran – demonstrationerna som kan ha krävt 30 000 liv. Då lovade Trump iranierna att amerikanerna skulle stå vid deras sida om de försökte ta över makten. När vapnen sedan tystnade lät Trump förstå att ett regimskifte aldrig ens fanns på kartan.
– Att iranierna skulle tvingas bli besvikna var väntat, men deras önsketänkande säger mycket om deras enorma desperation, konstaterar Parsi.
Iranexperten överraskas inte heller av att det mest hårdföra ledet inom den iranska regimen är missnöjd över det för Iran gynnsamma samförståndsavtalet.
De ultrakonservativa menar att de iranska förhandlarna är förrädare som svikit sitt land genom att skriva under överenskommelsen med USA. Parsi betonar ändå att det inte finns någon form av avtal med USA som någonsin skulle tillfredställa de här kritikerna.
– Som alltid kommer vi att få någon sorts kompromiss som ingen är helt nöjd med. Tillräckligt många måste vara lagom missnöjda för att överenskommelsen ska överleva.
Ekonomi i fritt fall
Det är klart att den överväldigande majoriteten av iranierna vill bli av med det auktoritära styret. Men senast nu har de blivit medvetna om det höga priset som de civila måste betala för att föra ett krig mot regimen.
Giftigt svart regn har fallit över Teheran och havsområden har förorenats. Hem, skolor, sjukhus och butiker har jämnats med marken.
Det är svårt att uppskatta den totala omfattningen av förstörelsen av kriget, men även försiktiga uppskattningar räknar tusentals döda och ännu fler tvångsfördrivna.
Enligt Parsi tyder vissa beräkningar på att den socioekonomiska utvecklingen i Iran skjutits 10–15 år tillbaka.
Arbetslösheten har ökat dramatiskt och inflationen har drabbat hushållen hårt. Enbart de månatliga matkostnaderna har stigit med 115 procent, enligt FN.
Det iranska folket – som har lidit enormt av både extern militär aggression och internt förtryck – är knappt synligt i detta ramverk.
FN-experter i ett gemensamt uttalande
Samförståndsavtalet kan möjligen erbjuda lättnader för den prekära iranska ekonomin. Enligt överenskommelsen ska USA genast lämna tillbaka de frysta iranska tillgångarna som förvaras utomlands.
– Om förhandlingarna med amerikanerna fortskrider enligt planen och vapenvilan håller ökar sannolikt också förtroendet för den iranska valutan rialen så småningom, noterar Parsi.
Den inhemska valutans värde har varit rekordlåg, men stabilare marknadsförhållanden skulle stärka valutan och därmed även iraniernas köpkraft och ekonomiska situation.
Enligt avtalet ska Iran också på längre sikt få 300 miljarder dollar i form av ett återuppbyggnadspaket. Varifrån pengarna ska komma är omstritt, men om de amerikanska sanktionerna lyfts i enlighet med avtalet kan utländska aktörer göra investeringar i Iran.
Avtalet innehåller alltså villkor som kan gynna den iranska civilbefolkningen i längden, men Parsi varnar för att tidskrävande strukturella reformer behövs innan Iran kan vänta sig investeringar och tillväxt.
– Nu pratar vi om de närmaste 12 till 24 månaderna.
En avlägsen fred
Trots de interna missnöjesyttringarna menar Parsi att den iranska regimen är enigare än någonsin tidigare.
Den nya ledningen är yngre, radikalare och mer självsäker då den ställts inför och överlevt ett existentiellt hot. Den är därför samtidigt både mer förhandlingsbenägen och mindre kompromissvillig.
Kriget mot en gemensam fiende ledde också till en ökad nationell enighet och solidaritet bland folket.
– Konflikten mellan samhälle och stat som i januari ledde till en massakrer sattes lite grann på is när kriget bröt ut.
Frågan är, enligt Parsi, hur regimen tänker förvalta lojaliteten, som egentligen inte är riktad mot statens ledning, utan landet och dess försvarare.
Det finns ändå inga tecken på att förföljelsen av regimens motståndare skulle upphöra. Tvärtom verkar förtrycket öka.
Ett avtal som tjänar geopolitiska intressen samtidigt som det lämnar det iranska folket bakom sig är inte ett fredsavtal värt namnet.
FN-experter i ett gemensamt uttalande
Människorättsgruppen Amnesty rapporterar att regimen utnyttjat kriget och undantagstillståndet som en täckmantel för att öka förtrycket mot befolkningen.
Under 88 dagar rådde en internetblockad som isolerade iranierna från omvärlden. Brott mot internetförbudet betraktas som spionage och straffas med döden. Samtidigt pågår massgripanden och godtyckliga rättegångar som har lett till långa fängelsedomar och tiotals avrättningar.
Om linjen är orubblig i förhållande till de medborgerliga och politiska rättigheterna finns däremot en viss grad av flexibilitet på det sociala planet. Den iranska befolkningen har beviljats vissa friheter och regimen ser till exempel mellan fingrarna då det kommer till brott mot klädkoder och konsertförbud.
Enligt Parsi förhåller sig regimen pragmatiskt till civila rättigheter när den känner sig tvingad till det.
Staten har insett att förbud och begränsningar endast skapar ytterligare friktion i samhället. Ett tvåfrontskrig där landet strider mot sin egen befolkning samtidigt som det försvarar sig mot Israel och USA vore mer än vad Iran mäktar med.
– Sen är det ju långt mellan att inte ha krigstillstånd till att ha en gynnsam fred för båda parter. Där är vi ännu inte alls.
Så länge som undantagstillstånd råder kan regimen använda kriget som svepskäl för att inte genomföra sociala reformer.
Konflikten mellan samhälle och stat försvinner inte även om förhandlingarna med USA skulle leda till varaktig fred och ekonomisk utveckling, resonerar Parsi.
– Konflikten kommer snarare att skärpas, men kanske på ett mer produktivt sätt. Staten kommer bli skyldigt svar till samhället.
Förtydligande: Intervjun med Rouzbeh Parsi gjordes före de förnyade attackerna mellan USA och Iran under lördagen och söndagen.