Allan Karlsson (Simon Djupsjöbacka) har levt ett långt och fullt liv, men när omgivningen, inbegripet ålderdomshemmets personal och gäster, lokalpolitiker och polismyndigheten, fylkas för att hylla honom på hundraårsdagen bestämmer han sig sonika för att fly uppvaktningen genom fönstret.
Med femtio svenska kronor på fickan tar han första bästa tåg bort från orten medan undersökningen av hans försvinnande så sakteligen rullar igång. Allan Karlsson råkar i tankspriddheten få med sig en resväska fullpackad med sedlar som en medresenär bett honom vakta. Pengarna hör till kriminella som givetvis vill ha dem åter.
Allan Karlsson besväras inte av några betänkligheter över sin nyfunna förmögenhet, i synnerhet inte sedan han slagit sig samman med en annan senior, den pensionerade yrkesförbrytaren Julius (Tage Fredriksson).
Till detta persongalleri sällar sig ytterligare två aparta figurer, den akademiska överliggaren Bengt (Magnus Engström), som har nästan examen i det mesta, och den borstbindarsvärande elefantinnehaverskan Gunilla (Livia Wikström) – samt förstås elefanten Sonja.
En ”roadmovie” och en tidsresa
På ett nutidsplan blir detta en ”roadmovie” om två pensionärer på flykt från ett gäng kriminella, på ett annat plan rör vi oss genom den unge Allan Karlssons (Hampus Koskelo) osannolika liv, vars passionerade intresse för dynamit och sprängning under märkliga förvecklingar för honom samman med rasbiologen Herman Lundborg (som passar på att sterilisera den unge mannen), Stalin, Roosevelt, Oppenheimer, Churchill, Thatcher och Herbert – inte Albert, hans bror – Einstein.
Det visar sig att Allan först av alla förstått atombombens hemlighet och hans kunskap blir begärlig för alla världsledare. Hans gestalt påminner om filmkaraktären Forrest Gump, om man till oskuldsfullheten lägger ett rejält mått samvetslöshet.
Hans uppfinningsrika drumlande i världen för honom från spanska inbördeskriget till Washington, från London till Moskva, från Gulag till Bali, den sistnämnda en destination som även den åldrade Allan söker sig till med resväskan packad med miljoner.
Du kanske redan känner till historien om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Boken av Jonas Jonasson blev en succé när den kom ut 2009 och sedan dess har den även hunnit bli framgångsrik film (regisserad av Felix Herngren) och en musikal på Wermlands Opera i Sverige.
Lurens sommarteater strax norr om Lovisa har tagit tag i den senare och satt upp en fartfylld och komisk musikal.
Samtidigt inviger Lurens sin nya vridläktare – denna gång får publiken närmast åka karusell, och för första gången på sextio år under tak. Det var för övrigt tur, för vår Herre valde att vattna östra Nyland – om än ganska försiktigt – framemot kvällen.
En vridläktare med konsekvenser?
Vridläktaren är en, bland de finlandssvenska sommarteatrarna, unik företeelse som bidrar till Lurens speciella karaktär som teaterscen. Den innebär att alla scenbyten sker utan avbrott genom att publiken sonika vänds mot en annan del av den lilla träherrgårdens gårdsplan.
När vridningen sker med relativt hög fart och i 180 grader kan det bli snudd på hisnande, och det uppstår också en helt särskild rörelsedramatik, då de agerande kan välja att röra sig med eller mot läktarens rörelseriktning, eller bara ställa sig på läktarens framkant och agera därifrån.
Alla dessa möjligheter utnyttjas flitigt.
Med en läktare som vuxit betydligt i publikkapacitet, fått ett tak och – får man förmoda – ett kraftfullt och slitstarkt maskineri öppnar sig möjligheten att utnyttja läktaren för andra händelser än just sommarteater, när den nu blivit vädertåligare och med en förlängd säsong.
Man kan säga att Lurens följer Raseborgs sommarteater i steget när man expanderar. Betyder det att man även blir mer beroende av stora besökstal och därmed går in i ett mer ”halvprofessionellt” skede med satsningar på allt mer publikfriande produktioner? Det hoppas jag inte.
Lurens har kunnat balansera även mot det experimentella och dramaturgiskt modiga under tidigare år, jobbat utstuderat enkelt men också kunnat utmana publiken.
En folkfest på läktare och scen
Hundraåringen som klev ut … är i bästa mening en folkfest både på läktare och på scen. På läktaren därför att teatern har en roll som den enda större kulturbegivenheten i en relativt kulturfattig del av Svenskfinland och samlar allt publikunderlag som är möjligt ute i denna landsbygd. På scenen därför att här finns plats för i stort sett all teatertalang som önskar uppträda och är beredda att slita i månader för denna teaterhändelse.
Även den här gången är Lurens produktion en succé. De år som jag kunnat följa Lurens har man kvalitetsmässigt varit den kanske pålitligaste av sommarens amatörensembler.
Hundraåringen som klev ut … är ett perfekt val då den inte ställer oöverstigliga krav gestaltningsmässigt på de ofta unga amatörskådespelarna, samtidigt som man jobbat väldigt mycket med koreografi, sång och koordination. Scenografin är utstuderat enkel, vilket inte utesluter en eller annan tillsynes levande och definitivt rörlig elefant.
Regissören Johan Aspelin visar ett gott hantverk i sin iscensättning av musikalen, och en särskild eloge måste ges Rebecka Stråhlmans arbete med sångarna och Mia Koponens koreografi.
Brott lönar sig – ett budskap för vår tid
Det betyder inte att Hundraåringen … är en fläckfri produktion. Det finns svagheter i själva texten, framför allt en ganska förvirrad scen efter pausen som tilldrar sig på Bali och varken får fart eller riktning och som jag dessutom måste anmärka på – i egenskap av moralpolis – för ett mer än måttligt kolonialt perspektiv på den tropiska ön.
Men varför fastna i detaljer, när det var glädje och energi som i första hand emanerade från scen?
En gång i tiden var teaterns moraliska budskap centralt och ännu i dag efterfrågar många, inte minst i kritikerskrået, ett budskap av en teaterproduktion. Budskapet på Lurens i år är att brott lönar sig och tar dig hela vägen från ögonblickets tristess till drömmarnas mål, säg på Bali.
Kanske är det ett korrekt budskap för vår tid, som på den globala scenen blivit en rovkapitalismens, rövarnas och mördarnas gyllene tidsålder. För alla oss som lever i övertygelsen att våra jordiska bekymmer när som helst kommer att lösas av att en helt oförtjänt och arbetsfri förmögenhet kommer i vår väg är Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann lika uppbygglig och uppmuntrande som förhoppningsvis sann.
Pontus Kyander är scenkonstkritiker, filosofie licentiat och kulturskribent. Han har bevakat scenkonst för Svenska Yle sedan 2022.