Carolina Krogius var bara sju år gammal då hennes mamma första gången tog med henne på en operaföreställning, och hon älskade det.
Operan bjöd på stora känslor för ett barn. Ibland var det spännande, ibland lite hemskt. Ibland sov Krogius i publiken.
Krogius minns speciellt den gången hon såg operan La Traviata. Hon satt mellan sin mamma och morfar, och han viskade att han skulle knipa till Krogius varje gång de får höra en berömd melodi.
– Han knep mig jättehårt under föreställningens gång. Jag tyckte det var jättelustigt. Då lade jag också märke till vilka melodier som var berömda, minns Carolina Krogius.
Operaupplevelserna i barndomen satte tydliga spår, eftersom Krogius senare kom att tillbringa flera år av sitt liv på scen i berömda operor såsom Carmen och Der Rosenkavalier.
– Det är magiskt då alla komponenter faller på sin plats och så många människor kommer tillsammans i ett flow-tillstånd på scenen. Det är en fantastisk upplevelse som få saker kan toppa.
”Sångarna blir slit- och slängvaror”
Det tar lång tid att utbilda sig till operasångare. Sångaren måste ha den precision och styrka som krävs för att få in de rätta tonerna.
– Man slutar aldrig att öva. Många fortsätter gå på sånglektioner genom hela sin karriär, eller har åtminstone en coach. Det är ett evigt projekt.
Även om operasången kräver otaliga upprepningar, värderas erfarenhet inte så högt i branschen, säger Krogius. Bakom kulisserna är det hård konkurrens och det kan vara svårt att slå sig fram.
– Sångarna blir lätt slit- och slängvaror. Inom branschen finns mycket åldersrasism, som också bidrog till mitt beslut att se mig om efter andra vägar i livet.
Efter en tid som frilans utan att veta om det finns jobb nästa månad, bestämde sig Krogius för att återvända till Åbo. Där väntade psykologistudierna vid Åbo Akademi, som hon avbröt för 20 år sedan då operan lockade.
Krogius fortsätter ändå att uppträda vid sidan om studierna. I sommar står hon på scen på Ålands operafestival i Kastelholms slott.
Vem vill du höra som Veckans gäst?