När jag inför Yle Vegas sommarserie tittade igenom filmlistorna från år som slutar på siffran sex, insåg jag att jag har en personlig koppling till många av dem.
Jag hade turen att vara tonåring när Pretty in Pink, Ferris Bueller's Day Off och Top Gun hade premiär 1986.
Jag råkade vara ung recensent 1996 när Fargo ochTrainspotting ritade om filmlandskapet, samtidigt som man värmde upp Mission Impossible-konceptet.
Och när Moonlight efter en spektakulär miss utropades till den bästa filmen 2016 satt jag tillsammans med Nicke Aldén och Johanna Grönqvist i en studio och insåg att vi i direktsändning bevittnat Oscarshistoria.
Det här är minnen som det är roligt att bläddra tillbaka till, men det som fick mig att haja till var ändå att de största succéerna handlar om män. Män som väldigt tydligt är barn av sin tid.
Från deppiga ensamvargar…
Om vi börjar i Hollywood 1976 är det omöjligt att missa årtiondets mest utpräglade underdogs – desillusionerade män som väljer att satsa på rå styrka.
I Taxi Driver bestämmer sig Robert De Niros krigsveteran Travis för att på egen hand ta sig an storstadens skitiga dekadens.
Och i Rocky inser Sylvester Stallones arbetargrabb att boxning är den enda vägen ut ur den klassmässiga återvändsgränd han befinner sig i.
Det här är filmer som går i moll, trots klassiska soundtrack som antyder något annat. Visuellt är det ändå grått och deppigt med sunkiga hem och kyliga slaktrum.
Vem hade väl vågat tro att en pastellhimmel väntade bortom den ekonomiska uppförsbacken med oljekris och krig?
… till coola rebeller
1986 gjordes det visserligen flera fina skildringar av manliga team i stil med soldaterna i Platoon och pojkarna i Stand by Me – men i det stora hela kretsade mycket kring att ta plats som individ.
Nu var det viktigare att inse sitt eget värde än att sitta och grubbla på sin roll i samhället.
Det gällde att vara ”the best of the best” vare sig man var stridspilot, high school-elev eller krokodiljägare.
Och varken Mavericks, Ferris Buellers eller Mick Dundees äventyr var det minsta grådaskiga. Nej, här lyste solen över snygga rebeller som dansade fram i dur.
Från dystra gäng till superhjältar
Efter 1980-talets solbrända bankirer, jurister och actionhjältar bleknade männen och rasade ner i ett dike av dysterhet.
1996 höll de på att drunkna i Trainspotting-spyorna medan de fick blodet att flöda i deckare som Fargo och skräckkonceptet Scream.
Allt till ackompanjemang av en svart humor.
En svärta som vällde över resten av det filmdecennium som kulminerade i The Matrix (1999) och Fight Club (1999) – två generationsdefinierande studier i alltings meningslöshet.
Mot bakgrund av 1990-talets ekonomiska recession och grungetonfall är det kanske inte så konstigt att det nya århundradet inleddes i ett dämpat tonläge.
Mellan cynism och eskapism
2006 års Oscarsvinnare var Martin Scorseses genomcyniska The Departed och den James Bond som gjorde entré samma år var definitivt av ett buttrare slag.
Daniel Craigs agent funderade mindre på att mixa fina drinkar och förföra vackra kvinnor och mera på att använda kroppen som sitt främsta vapen i kampen mot världens ondska.
Och när varken hans eller Ethan Hunts actiontag räckte till för att rädda världen tvingades filmvärldens män stiga in i ännu en ny kostym – superhjältetajtsen.
År 2016 hör utan tvekan till superhjältetrendens gyllene år – på listan över de femton mest inkomstbringande Hollywoodfilmerna för tio år sedan bygger åtta på karaktärer med superkrafter.
Det som känns lite sorgligt när vi skriver 2026 är att männen i Hollywood inte fått särskilt mycket nytt att jobba med de senaste åren.
Ethan Hunt lär visserligen ha gått i pension, men liknande actionhjältar har avlöst honom medan superhjältarna fortsatt att hoppa mellan olika världar.
Men tack och lov vankas det snart nya friska vindar. I form av nya hjältar vid namn Odysseus, Robin Hood och James Bond…
Silja Sahlgren-Fodstad är filmjournalist och -kritiker som hoppas manliga skådespelare snart får lite djupare roller igen.