Jag tackar filmgudarna för det europeiska dramat. Det finns en alldeles särskild nerv i hur europeisk film vågar dröja kvar i det tysta, det osagda och det som gör ont.
Detta blir smärtsamt tydligt i den franska dramafilmen The Little Sister. För regin står Hafsia Herzi, som även har skrivit filmens manus tillsammans med Fatima Daas (baserat på Daas bok La petite dernière).
Filmen är ett coming-of-age-drama där vi får följa Fatima (Nadia Melliti), som kämpar med sin sexuella identitet i en troende muslimsk familj.
I hemmets kök pågår ett kärleksfullt gnabb om döttrarnas framtida män, men som familjens yngsta bär Fatima på en tung hemlighet. Hon är lesbisk och i skuggan av familjens förväntningar är den internaliserade homofobin ständigt närvarande.
För att passa in i skolan är hon en del av det coola killgänget – de som är hårda, tuffa och rappa i käften. Fasaden krackelerar när gruppen en dag trakasserar en homosexuell man. I affekt vänder sig mannen om och kallar Fatima för lebb.
Orden träffar hennes absolut djupaste hemlighet, det slår slint och hon misshandlar honom. Men våldet är bara en försvarsmekanism; kort därefter flyr hon hem till tryggheten, där hon blir sittande gråtande på sängkanten.
Smärtan är total och hemligheten utvecklas till ett ohållbart inre tryck. Men det är också här vändpunkten sker. Fatima börjar sakta men säkert utforska sin attraktion till kvinnor – en intimitet som känns främmande men samtidigt helt solklar.
Det är möten i mörka gränder, delade cigaretter och sex. När hon sedan flyttar till Paris för att studera, öppnas dörren till en helt ny värld där hon på riktigt får utforska livet och vem hon är.
Manuset har dock några luckor som gör att filmen tappar fart mot slutet. Jag hade uppskattat en djupare förankring i närmiljön och en återkoppling till tidigare karaktärer, i passager som nu istället fylldes ut med dejtingscener.
Trots detta sitter kameraarbetet som en smäck och skådespeleriet är fantastiskt. Det är inte mer än rätt att Melliti i huvudrollen belönades med priset för bästa kvinnliga skådespelare i Cannes 2025.
Med enorm omsorg gestaltar hon Fatimas smärta så genuint att det fysiskt gör ont i min egen bröstkorg.
Smärtan, kampen och en hyllning till Pride
”Att vara homosexuell är inte okej”, säger filmens muslimska andliga ledare, imamen. Men han tillägger att det går att bota – om man bara fortsätter att be.
Uttalandet väcker en djup sorg i mig. Det är hjärtskärande att något så enkelt och vackert som kärlek ska behöva leda till en sådan djup smärta och skuld – ingen ska behöva utstå något sådant.
Filmen är uppdelad i årstider och det blir en vacker spegling av hur Fatima sakta rör sig från isoleringens kyla mot ett varmare, öppnare liv. Det är ett verk som välförtjänt belönades med den prestigefyllda Queer Palm i Cannes 2025.
Dessutom påminner filmen mig om att vi just nu befinner oss i juni – pridemånaden. Den understryker vikten av att fortsätta kämpa för allas rätt att älska vem de vill.
Tillsammans har vi Fatimas, och alla andras, rygg.