I säsongens sista poddavsnitt tar sig Mattias och Anders an veckans största nyheter: Brady Tkcachuk till Florida och Pekka Rinne till Hockey Hall Of Fame.
Fram till årsskiftet var NHL-säsongen lite småsömnig och kändes som en lång nedräkning till det hockeyvärlden väntat på i 12 långa år: de största stjärnornas återinträde på den olympiska idrottsscenen.
Tyvärr var ändå en av de största stjärnorna borta, och det kan ha kostat Finland chansen att vinna andra raka OS-guldet.
Här är vad undertecknad främst tar med sig från säsongen 2025–2026.
Äntligen – ”best on best” tillbaka i OS
Tur att man inte visste det när OS-finalen i februari 2014 var slutspelad. Att efter fem vinterspel på raken med världens bästa spelare skulle det ta 12 år innan NHL gjorde comeback på de fem ringarnas estrad.
Tiden blev på tok för lång för att dra klyschan om hur turneringen var värd all väntan. Däremot levde hockeyn i Milano definitivt upp till alla höga förväntningar.
Åtminstone från och med kvartsfinalerna som genom ett trollslag förvandlade en dittills något rutinartad turnering till en fantastisk ishockeyfest med hårresande spänning i match efter match.
Storfavoriten Kanada låg under mot Tjeckien, kvitterade i sista stund och lyckades gå vidare till semifinal efter ett mästerligt förlängningsmål av storstjärnan Mitchell Marner.
Mika Zibanejad kvitterade kvartsfinalen mot andra storfavoriten USA när bara 91 sekunder återstod av period tre. Sedan såg Tre Kronors coach Sam Hallam till att Sverige hade fel killar på isen i förlängningen som superstjärnan Quinn Hughes avgjorde.
Lejonen var på väg ut ur OS-turneringen med lite över sex minuter kvar på klockan i kvartsfinalen mot Schweiz. Då steg stjärnorna fram: Sebastian Aho reducerade, Miro Heiskanen kvitterade och ultimata vinnarskallen Artturi Lehkonen sköt sudden death-målet.
USA stod ju sedan till slut som OS-segrare efter att ha tagit ytterligare en förlängningsseger. Finalmotståndaren Kanada spelade visserligen mer eller mindre totalt ut Stars and Stripes i finalen. Det är ändå tillåtet att ha studsarna på sin sida och en målvakt som står på huvudet.
Bitterljuvt brons
Finlands sammanlagt fjärde brons i OS-turneringar med NHL-spelare smakade både gott och riktigt dåligt. Lejonen kunde så väl ha tagit sig till finalen om inte laget plötsligt totalt givit bort initiativet när man ledde semifinalen mot Kanada med 2–0.
Passivt spel mot Kanada är som att duka upp en buffé och önska Lönnlöven bon appétit. Det krävs en målvaktsprestation som den av Connor Hellebuyck i finalen för att överleva. Juuse Saros bjöd istället Kanada på ett billigt segermål när 36 sekunder av 60 minuter återstod.
Det som ingen någonsin får ett svar på är hur Lejonen spelat från och med att man gjorde 2–0 i början av andra perioden om Aleksander Barkov befunnit sig i Milano istället för på rehabiliteringsgymmet i Sunrise, Florida.
En kvalificerad gissning är att… äsch, låt vara.
Kapten Barkov kom, såg och segrade
Tre månader efter OS vallfärdade de tillgängliga finländska NHL-spelarna till VM i Schweiz. Reseledare var mannen som fattades från OS-Lejonen och som inte spelat en minut tävlingshockey under säsongen innan han anmälde sig till VM-truppen.
Den hockeyvän som inte tidigare insett hur på gränsen till overkligt komplett Aleksander Barkov är som spelare och leda genom exempel-vägvisare gör det garanterat efter VM.
Panter- och Lejonkaptenen hade inte spelat en enda match sedan sjätte Stanley Cup-finalen i juni 2025 när han drog på sig landslagströjan i Sveriges EHT-turnering en vecka före VM-premiären.
Klinik. Det var vad det handlade om i VM. Klinik av samma sort som förstörde Connor McDavids försök att ta över Stanley Cup-finalerna 2024 och -25.
Vem är egentligen världens bästa spelare i en idrott där försvar byts till anfall och anfall till försvar i en ständig växelverkan där den ena delen inte kan isoleras från den andra och slutresultatet beror på helheten?
Min röst går till Aleksander Barkov.
Ännu tydligare än tidigare efter att ha bevittnat hur han gjorde Finland till VM-turneringens till slut klart bästa lag utan någon som helst matchträning. Tänk om han…
Nej, fa-an, nu får det räcka: arrivederci Milano.
Guldgossen
VM-festens härliga nya blåvita superstjärna föddes bredvid kapten Barkov i Lejonens förstakedja.
Kulta Konsta, nyss fylld 20 år, skrev in sig i samma VM-hjältesaga som Ville Peltonen, Mikael Granlund och Mörkö Marko.
Allt började med en intervju efter gruppspelet då Konsta Helenius berättade att han väntar på de tuffa matcherna eftersom han är som bäst i dom. Sedan levde han upp till orden i VM:s slutspelsskede. Det är ett bra sätt för en finländsk ishockeyspelare att bli odödlig.
Guldmålet med påföljande dubbeltackling kommer att ta en knockoutseger när Vuoden sykähdyttävin hetki utses på Idrottsgalan vid årsskiftet.
Sebastian Aho vann Stanley Cup
Firandet av VM-guldet var fortfarande i full gång när det började bli klart att ett av finländarnas favoritlag i NHL, Carolina Hurricanes, menar allvar i år. Att Canes är populära hos oss beror till största delen på att det formligen vimlat av finländare i laget i många år.
Pionjären var Sami Kapanen följd av Jussi Jokinen, Tuomo Ruutu och Joni Pitkänen. Under senare år har Sebastian Aho, Teuvo Teräväinen, Jesperi Kotkaniemi, Antti Raanta, Jani Hakanpää, Erik Haula, Sami Vatanen, Saku Mäenalanen och även Jesse Puljujärvi och Mikko Rantanen dragit på sig Hurricanes tröja.
När Carolina äntligen kom hela vägen i mål var det sedan bara Sebastian Aho som spelade. Visst är Jesperi Kotkaniemi en del av truppen som firar Stanley Cup, men han var bänkad i praktiken hela tiden från och med årsskiftet.
Sebastian Aho är ändå en totalt central pjäs av vinnarlaget och dess väg från blåbär till mästare. Dessutom är han en av de folkkäraste finländska ishockeyspelarna ända sedan det oförglömliga JVM-guldet i Helsingfors i januari 2016.
Det är många finländska ishockeyvänner som är väldigt glada över att Aho nu sällat sig till de finländska Stanley Cup-vinnarna. Undrar om någon Stanley Cup-mästare fått så många blåvita hockeyhjärtan att klappa extra varmt sedan Teemu Selänne vann titeln han jagat så länge?
Skrev för en vecka sedan en massa om Ahos betydelse för Carolina och om hans statistiska överlägsenhet på många fronter inom organisationen. Det fanns ändå någonting som undertecknad var fullkomligt ovetande om tills jag snubblade över det i början av veckan.
Här kommer alltså säsongens sista Aho-fakta – och jag har kollat att det här stämmer: Sebastian Aho är den enda spelaren i NHL:s historia som gjort minst 10 poäng i sina åtta första Stanley Cup-slutspel.
Tål att upprepas: Sebastian Aho är första spelaren i NHL:s historia med minst 10 poäng i sina första åtta slutspel. Inte Wayne Gretzky, inte Maurice Richard, inte Gordie Howe, inte Mario Lemieux, inte Bobby Orr, inte Sidney Crosby.
Det var som fanken.
Pekka Rinne blir tredje blåvita NHL-spelaren i Hockey Hall Of Fame
Som om det inte funnits tillräckligt med hajp för att hålla hockeyintresset på topp i Finland när midsommaren nalkades, bjöds vi på ännu en godbit. Till och med efter midsommaren.
Han finns förevigad som staty utanför Nashville Predators hemmahall. Han hade snyggaste plockhandskeräddningarna sedan Grant Fuhr. Han belönades med priset som NHL:s bästa målvakt 2018.
Dessutom har han en personlighet ljus som den finländska sommarnatten.
Pekka Rinne gör Jari Kurri och Teemu Selänne sällskap i Hockey Hall Of Fame och blir den tredje finländska NHL-spelaren som får äran.
Det talas om spelare som definierar laget de representerat. Gordie Howe är och förblir lika med Detroit Red Wings, Bobby Orr är Boston Bruins mytomspunna galjonsfigur, Jean Béliveau lever evigt som den största av alla stora Montreal Canadiens-legendarer.
Nashville är fortfarande en ung NHL-organisation, men Pekka Rinne kommer i all framtid att vara Mr. Predators.
Långa stående ovationer.
Tack för säsongen som gick – ha en formidabel sommar!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.