Äldre kriminalkonstapel Kerttu Kantola känner sig glad. Det har gått som hon hoppades.
För ett år sedan fick Kantola ett jobb som hon verkligen ville ha. Hon hade sökt det eftersom hon trodde att hon skulle uppleva det som meningsfullt och anade att det skulle få henne att utvecklas som polis.
Vid det här laget vet Kantola, som är stationerad i Seinäjoki, att hon är på rätt plats. Behovet av en polis som jobbar i den här rollen är enormt.
Bara under årets första halva har den österbottniska polisen haft långt över 200 fall av närståendevåld att utreda. Det är dystra siffror som pekar mot en ökning på helårsnivå jämfört med ifjol.
Enligt Kantola är det ett viktigt steg i rätt riktning att Polisinrättningen i Österbotten nu har en polis som kan fokusera fullt ut på att utreda de här brotten.
– Det är en ganska stor satsning att en särskild tjänst har inrättats för det här, säger Kantola.
Hinner verkligen hjälpa
En stor del av sin tid lägger Kantola på förhör av målsägande, det vill säga de som utsatts för brott.
Det blir långa samtal med offren, de flesta av dem kvinnor. Det är ofta tidskrävande och utmanande att reda ut detaljerna kring vad som hänt och när.
Men för Kantola är det viktigt att varje målsägande får ett bra bemötande och hon är noga med att hänvisa dem vidare till exempel till skyddshem och Brottsofferjouren.
Kantola säger att hon ges möjlighet att sköta jobbet på ett bra sätt.
– Jag upplever att jag har tillräckligt med tid att sköta mina arbetsuppgifter. Visst kommer det hela tiden nya fall, men jag har inte hundratals på bordet samtidigt och därmed ingen enorm press.
Den tillräckliga tiden gör verklig skillnad. Kantola kan kontakta offer relativt snabbt efter att en brottsanmälan registrerats, istället för att de ska ligga i veckor eller månader på en utredares bord.
– Det har jag fått positiv respons på. Målsägande upplever att deras del i förundersökningen har kunnat skötas snabbt.
Samtidigt hinner Kantola också ha fortsatt kontakt med klienterna.
– Jag känner att jag kan hjälpa offren också efter att förhören är avslutade. Ganska ofta ringer de och ber om råd eller vägledning eller hjälp.
Våldet som normaliserats
Kantola sticker ändå inte under stol med att det även är belastande att ofta mötas av mörker.
De mest utmanande fallen är de där våldet pågått i åratal, till och med årtionden, och där olika former av våld – fysiskt, psykiskt, sexuellt, digitalt och ekonomiskt – flätas samman.
– Det som kanske är mest chockerande är att en del klienter har levt i våld så länge att de anser det vara normalt, säger Kantola.
Svårigheten att få dessa offer att söka hjälp är en av de största utmaningarna.
– De upplever kanske inte att de behöver någon hjälp, även om jag som polis ser det helt annorlunda.
När även barn är inblandade kan mörkret kännas extra svårt, medger Kantola.
Psykiskt våld – det osynliga brottet
Ett annat problem är att det psykiska våldet fortfarande får mindre uppmärksamhet än det fysiska.
I Finland finns ingen direkt brottsrubricering för psykiskt våld. Istället kan det bli olaga hot, förföljelse eller hemfridsbrott.
– Fysiskt våld lämnar synliga spår. Psykiskt våld är väldigt svårt att bevisa i efterhand, förklarar Kantola.
Kantola försöker ändå alltid fråga om psykiskt våld i förhör. Då visar det sig ofta att offret utsatts för allt från manipulation och förolämpningar till förnedring och isolering från vänner och familj.
– Flera klienter har sagt att den ständiga kontrollen och förolämpningarna är ännu värre än att bli slagen. Det psykiska våldet kan lämna mycket mer permanenta och allvarliga spår, säger hon.
Kantola ser positivt på den diskussion som förts internationellt om att kriminalisera coercive control – tvingande kontroll.
– Det skulle åtminstone vara skäl att föra en diskussion om det skulle kunna kriminaliseras också i Finland.
Hoppet: Kvinnor som tar sig ut
Trots det tunga finns det ljusglimtar.
– Det här skulle vara oerhört tungt om det bara var slit i motvind, om man inte alls skulle se de mer positiva resultaten, säger Kantola.
Men hon ser i sitt arbete regelbundet att kvinnor faktiskt tar sig ut ur våldsamma förhållanden.
– Jag möter klienter som har bestämt sig för att lämna förhållandet, och när man i det läget erbjuder hjälp är de mottagliga för de olika tjänster och former av hjälp som faktiskt finns.
Hon lyfter särskilt fram skyddshemmen som en viktig resurs.
– Där görs verkligen bra arbete. Flera klienter har sagt att de inte tidigare ens insett vad allt de har upplevt, men när de har fått gå igenom allt tillsammans med skyddshemmets experter har de börjat förstå vad som kan räknas som våld.
Det här skulle vara oerhört tungt om man inte skulle se de mer positiva resultaten
Vad krävs för förändring?
I år har ett chockerande högt antal kvinnor mördats av sin partner eller ex-partner i Finland, ungefär en kvinna varannan vecka.
Det här har fått Kerttu Kantola att grubbla mer än någonsin förr på vad som krävs för att på allvar få ner den siffran.
Hon är övertygad om att det inte räcker med att endast hjälpa offren. Det behövs mer arbete med gärningsmännen, tror Kantola.
– Våld är ofta ett inlärt beteendemönster som kan ha sina rötter i barndomen. Om man verkligen vill minimera det dödliga närståendevåldet borde man göra mer arbete med gärningsmännen och fundera på grundorsakerna.
Hon betonar också vikten av det multiprofessionella samarbetet.
Inom den österbottniska polisinrättningens område jobbar en så kallad MARAK-arbetsgrupp, där polis, skyddshem, brottsofferjour, socialarbetare och andra instanser tillsammans hjälper offer i de allra allvarligaste fallen.
– Ensam kan polisen inte få våldet att upphöra. Offret behöver helhetsbetonad hjälp och stöd, konstaterar Kantola.
Till dig som funderar på att lämna
Till offer som just nu funderar på att lämna ett våldsamt förhållande vill Kantola säga: Ingen kommer att döma dig.
– Skamkänslan kan hindra att söka hjälp. Men ingen myndighet eller hjälpande instans dömer offret för att hen har fastnat i ett våldsamt förhållande. Det är alltid en seger om offret vågar tala om det högt.
Hennes råd är tydliga: Prata med någon – en vän, familjemedlem eller myndighet. Ha låg tröskel för att söka dig till skyddshem. Gör brottsanmälan. Ansök om besöksförbud.
– Våldet är på gärningsmannens ansvar, det är aldrig offrets fel, understryker hon.
Kantola tror också att det är viktigt att lyfta fram att offren inte är så ensamma som de kanske tror. Hon påpekar att hon haft klienter som är 18 år, klienter som är 80 år och allt däremellan.
– Våld i nära relationer är verkligen könsbundet, merparten av mina klienter är kvinnor. Men det här våldet ser inte till ålder, yrke, socioekonomisk ställning eller bankkontots saldo. Tänker du att ingen annan går igenom det som du går igenom, så har du förmodligen fel.
Efter drygt ett år i den här rollen är Kerttu Kantola övertygad om att satsningen var rätt. Närståendevåldet är ett enormt samhällsproblem – men med rätt resurser, kunskap och samarbete kan det ske en förändring.