När allt var över landade Sverige i ett enkelt ord: Tack.
Det var rätt, rimligt och rakryggat i skuggan av en solklar förlust. Sveriges VM-veckor var himmel och helvete, men framför allt var det här ett bonusmästerskap för ett utslaget och uträknat blågult landslag.
Sverige kvalade in till fotbolls-VM på de kanske allra mest svajiga premisserna av de 48 landslagen. Det fanns verkligen inget mål och mening med färden när Jon Dahl Tomasson vansinneskörde svensk fotboll in i en bergvägg.
Därför blev vägen till finalarenan utanför Manhattan – via Monterrey, Dallas och Houston – med Graham Potter värd all möda. Sverige fick två kokande kvalkvällar i mars, en varm VM-natt med 5–1 mot Tunisien, en bottenlös brakförlust mot Nederländerna och en sextondel mot guldfavoriten Frankrike.
Handen var usel när Potter klev in som svensk förbundskapten efter två raka förluster mot Kosovo i höstas. Förtroendet var kört ner i botten på Östersjön, de svenska försvararna såg ut som vimsiga hönor i en spelstil som liknade självmordsfotboll.
Dansk dynamit sprängde Sverige i tusen bitar, men Jon Dahl Tomasson lyckades inte se till att Sverige missade tredje raka mästerskapet.
VM-platsen var redan en seger
Sveriges VM var ett gediget hantverk av den så uppskattade Graham Potter. Hans sju år i Östersund har för alltid gjort Potter till en mytisk figur i svensk fotboll. Engelsmannen har sett hålögd ut i både Chelsea och West Ham, men en svensk miljö har blåst liv i hans tränarkarriär.
Potter pratade om att playoffmatchen mot Polen var en av hans absolut största stunder i fotbollslivet. The Guardian-skribenten Jonathan Wilson vittnade fascinerat, med sina utomstående ögon, om den förälskelse som en svensk fotbollspublik har till Graham Potter efter segern som tog Sverige till VM.
Jon Dahl Tomasson tog svensk landslagsfotboll till stupkanten, men i sista momangen räddade fotbollsförbundet åtminstone det som kunde räddas genom att anställa Potter.
Att Sverige spelade i sommarens VM var redan en seger, att avancera från gruppen och få en utslagsmatch mot Frankrike var mer än godkänt. I sextondelen mot Les Bleus visade de åtminstone delar av ett kollektivt samspel som Sverige har drömt om sedan Janne Anderssons toppar som förbundskapten.
Beställningsjobb från högsta ort
Fotbollen är en sport som trendspanar och springer för ständig utveckling. Med en offensiv styrka i Alexander Isak, Viktor Gyökeres och Dejan Kulusevski ville Sverige slita sig ur bojorna och lämna den defensivare, mer kontrollbaserade fotbollen.
Sista åren med Janne Andersson och den olycksaliga Jon Dahl Tomasson-eran blev en frontalkrock med verkligheten när Sverige tappade sin struktur i försvarsspelet och spelade allt mer våghalsigt.
Enligt Dahl Tomasson var spelstilen ett beställningsjobb från högsta ort i svenska fotbollsförbundet – och spelare som Kulusevski och Isak stod bredvid och hejade på. Sverige sprang bort sig i försöket att bli framåtlutade och tappade massornas tro på vägen.
När sextondelen mot det här makalösa, maxade Frankrike startade, inledde Sverige i något som närmast liknade 4–4–2 med hängivenhet och smarthet som nyckelord. Det var ett cirkelslut – Frankrike stormade vidare i VM-sommaren, Sverige åker hem med ett spel som åtminstone var halvvägs tillbaka till grunder som har gett framgångar tidigare.
Graham Potter har lett Sverige i sex tävlingsmatcher som verkligen har betytt något. I fyra av dem har de löst resultat, i de två andra matcherna har de stött på Nederländerna och Frankrike och varit underlägsna.
Det är ett facit som valfri svensk fotbollssupporter hade tagit den 13 oktober förra hösten, efter 0–1 mot Kosovo i Göteborg. Resultaten ledde inte längre än till att vara chanslösa mot Frankrike, men nu ska Graham Potter fortsätta jobba med en grupp spelare som har flera år kvar i kropparna.
Det borde vara en förtröstande tanke.
Mats Ahlnäs är sportreporter på Svenska Yle och bevakar internationell fotboll.