Jag minns barndomens bubblande glädje när Robin Hood bröt sig in i Prins Johans sovrum och firade ner guldpengar på linor i natten till de fattiga.
Trots vetskapen om att det var fel att stjäla kändes det ändå rätt – han var ju folkets hjälte.
Karaktären har färdats långt sedan dess och vi har fått ta del av Robin Hood-legenden i en mängd olika former och tappningar – från Kevin Costners storslagna äventyrsfilm 1991 till Russell Crowes mer historiskt tunga tolkning 2010.
Nu har det blivit dags för en ny, modern tappning: The Death of Robin Hood. Filmen är skriven och regisserad av Michael Sarnoski, som tidigare gjort de hyllade filmerna Pig och A Quiet Place: Day One.
The Death of Robin Hood
Som titeln antyder nalkas en mörkare tid för den klassiska legenden. Filmen följer en sliten Robin Hood som lever som lösdrivare utanför samhället.
Det är en rå berättelse om överlevnad i 1200-talets England, där våld och hämnd hör till vardagen.
När han plötsligt skadas allvarligt tas han om hand av en mystisk kvinna i ett kloster, där han tvingas rannsaka sitt förflutna fyllt av brott och mord.
I huvudrollerna ser vi Hugh Jackman som den plågade legenden, Bill Skarsgård som hans trogna följeslagare Lille John och Jodie Comer som syster Brigid.
Som en första reaktion på filmen som helhet vill jag lyfta fram fotografen Pat Scola och klipparen Andrew Mondshein, som tillsammans ger oss en visuell upplevelse av högsta klass.
I det genomgående karga landskapet gör Jackman en kompromisslös och stark rollprestation. Han porträtterar en karaktär som är helt nedbruten, nästan martyrlik, vilket effektivt suddar ut bilden av den gamla hjälten.
Men mitt i allt det råa ryms ändå en gnutta värme. Det märks framför allt i relationen med Lille Johns dotter, där scenerna när hon vill lära sig att skjuta pilbåge blir en ljusglimt i allt det dystra.
En försoning utan svar
Efter en stark start tappar berättelsen djup. Robin Hoods försoning med sitt förflutna känns inte helt trovärdig mot slutet, eftersom man får för lite bakgrund för att faktiskt förstå hans beslut och val.
Trots ett sviktande manus mot slutet skapar Michael Sarnoskis regi en krypande, hypnotisk stämning i en levande vildmark. Det är en stark upplevelse som lämnar en djup känsla av filmvärldens magi.
Berättelsens kärna kommer garanterat att dela publiken. Den som hoppas på den vanliga, goda Robin Hood lär bli besviken när hela myten monteras ner och bara lämnar kvar en rå kriminell.
I en värld präglad av djup polarisering hade kulturen kanske behövt en idealistisk symbol som skänker hopp om det omöjliga.
I stället påminner filmen oss om att människor är komplexa och att gränsen mellan det goda och det onda ofta är flytande.
När eftertexterna rullar står det därför klart att barndomens enkla hjältesagor är förbi. Den nya Robin Hood visar med all tydlighet att hjältar inte längre finns – och kanske aldrig har funnits.
Cornelia Berg är kulturjournalist med en bakgrund inom filmbranschen.