- Berättelsen i sig har aldrig varit det viktiga för mig. Istället handlar det litet om att ... inte så att nu har jag en tanke och nu förmedlar jag den och du förstår exakt vad jag säger. Jag tänker mer att ... hur påverkar konst oss, inte vad betyder konsten.
Vi sitter på Svenska Teaterns Nicken-scen i Helsingfors, Akse Pettersson och jag, och är båda litet nervösa. Ett 90 minuter långt Dramapodden-samtal inför publik är både spännande och oförutsägbart. Det finns tid att verkligen gräva i frågor och svar, men det finns också mycket tid för blackouts när man plötsligt inte vet vad man ska fråga eller vad man ska svara.
Jag och Akse känner inte ens varandra från tidigare, annat än från den där ena gången när jag besökte en repetition han drog, eller det där ena samtalet på ett café några dagar inför vårt livesamtal. Akse är inte heller den som gärna smäller fram bestämda statements eller formuleringar som betyder bara en enda sak.
- Då när jag var ung kanske jag kunde stå för nånting väldigt bestämt, säger han.
- Idag är det svårare att vara kraftigt av nån åsikt.
Ändå, eller kanske just därför, är Akse en spännande samtalspartner. Oftast kastar han sig handlöst in i resonemang som kan leda hur långt som helst – eller så stannar han upp och motsäger sig själv.
Blev regissör av en slump
Den idag 31-åriga Akse Petterssons väg till teatern är ovanlig.
Han försov sig till ett studentprov, tipsades om att man kan söka till teaterhögskolan utan studentexamen, sökte till skådespelarlinjen utan att komma in, men ...
- Det var egentligen först i och med inträdesproven som jag blev intresserad av teatern, ler han.
Senare sökte han på nytt, till regilinjen, och kom in på andra försöket.
I dag leder han Teatteri Takomo och karaktäriseras som en regissör som gärna jobbar med en ”fragmentarisk dramaturgi” där en klassisk berättelse inte spelar någon huvudroll.
Mötet viktigare än berättelsen
- Berättelsen i sig har aldrig varit det viktiga för mig, jag har alltid varit trött på det här eviga tjatandet på ”va e stooryn”, det är andra saker än berättelsen som har varit viktiga för mej.
Som?
- För mig handlar det mera om enskilda scener. Jag menar, det där att säga nånting eller påstå nånting, är det ens poängen? Istället handlar det litet om att ... inte så att nu har jag en tanke och nu förmedlar jag den och du förstår exakt vad jag säger. Det finns ibland ett sånt krav att, ”vad vill du säga med den här föreställningen”, som om det skulle betyda nånting.
- Jag tänker mer att ... hur påverkar konst oss, inte vad betyder konsten.
När jag har läst om dina arbeten så har jag fått bilden att dina grejer väldigt mycket handlar om kommunikation. Inte om berättelsen utan om kommunikationen som uppstår i situationen där i teatersalongen. Är det just det som står i centrum för dig?
- Absolut. Mötet mellan den som berättar och den som tar emot berättelsen är intressantare än berättelsen i sig.
Jättegenombrott på Q-teatern
På Teatteri Takomo har Akse jobbat med att utveckla sin estetik, men det var först med Kaspar Hauser på Q-teatern som allt klaffade.
- Jag hade jobbat på samma sätt också tidigare, Eldorado på Takomo hoppades jag själv mycket av men den fick inte det genklang som jag hade hoppats på.
Och så fick du en chans att jobba på Q-teatteri. Nånstans har du sagt att du tänkte att du där gör ett sista försök att jobba med den där fragmentariska dramaturgin. Det låter dramatiskt.
- Ja, men så tänkte jag nog, att jag gör på samma sätt som tidigare, och om det inte funkar och om det blir ekonomisk katastrof, så får jag nog inte jobba på det sättet längre. Men sen hittade den publik.
Kaspar Hauser hittade inte bara publik. Den blev en sensation som kallades för en generationsgrej, den ultimata historien om Y-generationen. Helsingin Sanomat drog till och med till med att säga att ”det finns ett före och ett efter Kaspar Hauser”.
Något liknande hade inte hänt sedan Q-teatteri gjorde Skavabölen pojat i början av 1990-talet.
Konstigt och kul, samtidigt
Men om du hade jobbat med samma element också tidigare, och så plötsligt blir det en sådan succé, fast du gör samma saker som du hade gjort redan tidigare. Kändes inte det konstigt också?
- Definitivt kändes det konstigt, ganska kul också, men konstig för att jag tyckte att, mycket handla om kontext snarare än om att jag hade gjort nåt annorlunda. Som produktion blev den viktigare för att den gjordes på en större teater och i rätt kontext.
Kan inte det vara farligt också, att kallas för en generations tolk och nästan bli geniförklarad, som 30-åring?
- Ja men om jag nyss hade kommit in på teaterhögskolan och min första regi sku ha blivit så där populär så hade det säkert fucka upp mej i huvudet. Men nu har jag hunnit göra så mycket och upplevt att man inte kan räkna med så mycket, det känns som att, okej, det var en stor grej men inte en såå stor grej.
- Jag insåg att, när feedbacken börja komma, att jag måste välja att kanske inte tro på det så mycket, för att det ändå är omöjligt att leva upp till det. Så jag har försökt tänka det så att, det var nu en grej...
Kan vara i världen genom att göra konst
Inför vårt samtal har jag läst delar ur Akses slutarbete från Teaterhögskolan och fastnat för framför allt en formulering. Fritt översatt: ”En konstnärs själviska motiv är att klara av världen och klara av att förhålla sej till världen omkring en, och på köpet får man konst som berör andra”.
Står du för den formuleringen ännu idag?
- Jo. Konsten är en verksamhet som jag trivs att finnas till i, så där i allmänhet, att jag kan vara i världen genom att göra konst på ett sätt som jag tycker att är okej.
Du har sagt att genom att göra konst behandlar du problem och frågor som du tänker på. Kan du konkretisera?
- Jag vet inte om det handlar om några specifika problem, mera tanken att om jag upplever att jag har en frågeställning så går jag vidare och tänker, är det här en som gäller också andra, finns det nåt allmängiltigt i den problematiken.
- Ett exempel, som att de flesta har en extrovert och en introvert sida, kanske ett fånigt exempel men, en sida som trivs på fest och det är fantastiskt att uppleva ett sammanhang och få uppmärksamhet, men när man promenerar hem funderar man på vad man gjort och varför är jag så ensam. Jag tror att de flesta har två såna sidor, och det finns en dramatisk spänning i det.
- Inre konflikter intresserar mej, dom styr mitt liv och hur jag fungerar, och jag, upplever att såna saker vill jag också reda ut för mej, varför beter jag mej så här varför beter sej folk som de gör. Jag är också intresserad av maktpositioner, våld, psykiskt våld, som fenomen.
- Men annars handlar det mera om atmosfär, om abstrakta saker. I dag ser jag fram emot repetitioner, inte vad jag vill ta till repetitionerna utan mötet mellan mej och arbetsgruppen, det är nånting jag vill just nu, snarare än den här texten vill jag göra eller det här vill jag skriva.
På Svenska Teatern regisserar Akse Pettersson produktionen Titanic, med premiär i mars 2016.