Finlands curlingdamer tog i slutet av november en historisk medalj i EM i Danmark. Att laget vann brons utan någon egentlig tränare lyfter värdet på prestationen.
Laget som kammade hem den första blåvita stortävlingsmedaljen på damsidan bestod av kaptenen Oona Kauste, Marjo Hippi, Maija Salmiovirta, Milja Hellsten och reserven Jenni Räsänen. Att Finland slutade på en tredje plats efter Ryssland och Skottland var en överraskning för de flesta inom curlingvärlden.
– Det var helt säkert en överraskning för våra konkurrenter att vi tog brons. Nog visste de att Finland kan spela bra nu och då, men inte flera matcher i följd, säger lagkapten Kauste till Yle Sporten i samband med ett träningspass i Åggelby i Helsingfors.
Varför var det en så stor överraskning?
– Vi hade i princip ett helt nytt lag fast tre av lagets fem medlemmar hade tidigare spelat ihop. Det här laget träffades för första gången kring midsommaren, så vi hade inte spelat alltför mycket tillsammans. Sen måste vi komma ihåg att största delen av våra motståndare var hel- eller halvproffs i motsats till oss, säger Kauste.
– Vår målsättning var egentligen att ta in oss bland det sju bästa och säkra en plats till nästa års VM. Att vi tog oss till semifinal och sedan vann brons var nog en stor överraskning, fortsätter Marjo Hippi.
Enda laget utan en egen tränare
Finland var det enda av de tio lagen som deltog i EM i Esbjerg som saknade en egentlig tränare. Förbundets chefstränare Tomi Rantamäki var på plats precis som lagets mentala tränare Mari Wickström från Ålands Curlingklubb, men i slutändan var det Kauste & co. som stod för alla taktiska beslut.
– Alla andra lag hade en egen tränare. Det är inte så lätt att träna sina egna lagkompisar. Det skulle vara enklare om vi hade en utomstående person som höll i trådarna, men nu var vi bara tvungna att ta en större roll, säger Oona Kauste.
– Såklart har kaptenen en betydande roll, men på träningarna hjälper vi varandra och ger feedback. I matcherna har vi inte obegränsat med tid och då gäller det att fatta snabba beslut fast vi inte skulle vara av samma åsikt, konstaterar Marjo Hippi.
Varför har ni ingen tränare?
– Tränaren borde själv vara en curlingmänska. Problemet i Finland är att de flesta som kunde fungera som vår tränare vill själv spela och tävla. Då räcker inte tiden till. Ingen har dock ännu anmält sitt intresse, säger Kauste och drar på munnen.
Helst via VM till Pyeongchang
Förra året slutade Finland på en elfte plats i VM i Japan. Tack vare EM-framgången så kvalificerade sig Finland för VM 2016 som ordnas i Swift Current i Kanada i mars. Där är det meningen att ta följande steg mot det stora målet som är OS 2018.
– EM-bronset var den första ordentliga ljusglimten med tanke på OS. Nu kan vi på allvar tro att det är möjligt att ta sig dit, säger Kauste då hon blickar fram emot de olympiska spelen där tio lag gör upp om medaljerna.
VM i Kanada är den första turneringen där lagen kan samla ihop viktiga OS-poäng. Även i VM 2017 står poäng på spel. Om Finland inte lyckas skrapa ihop tillräckligt med OS-poäng, så finns det ännu en väg för laget som här hemma representerar Ålands Curlingklubb.
– Värdnationen och de sju lagen som samlar flest poäng kvalificerar sig för OS. Då vi deltog i VM 2015 så har vi en automatisk plats till OS-kvalturneringen som ordnas några månader före själva OS. Därifrån tar endast de två främsta sig till Pyeongchang. Kvalturneringen är en sista utväg som vi gärna undviker, konstaterar Kauste.
Finlands damer fick en fin julklapp veckan före julafton då de kom trea i en högklassig turnering i Yichun i Kina. Kaustes lag kunde kvittera ut en prischeck på ungefär 29 000 euro vilket underlättar kvintettens OS-satsning där varje euro är guld värd.
– Summan som vi fick av förbundet i år täcker ungefär kostnaderna för EM. Resten får vi stå för själva. Det har varit ett dyrt år med flera tävlingar och läger utomlands. Jag hoppas att laget är redo att satsa både tid och egna pengar för att jobba vidare mot det stora målet 2018, avslutar Oona Kauste.