Höstens kritikdebatt i Svenskfinland fokuserade på innehåll, men det som aldrig diskuteras är kritikernas arbetsvillkor. Nu slår initiativtagarna för en ny kritikerförening larm; ”det är tragiskt att se hur folk slutar hela tiden”.
Det är december när litteraturforskaren / kritikern Martin Welander och fria skribenten Tatjana Brandt öppnar mötet som slutar med att ”Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker” grundas.
- Vi vet att våra villkor är vedervärdiga, och vi vill göra någonting för att förbättra dem, säger Tatjana.
- Det handlar om den ekonomiska biten, men också om att skapa sammanhang, om att få igång en dialog med redaktioner och kolleger. Många som skriver är ohyggligt ensamma, och det är tragiskt att se hur folk slutar hela tiden.
Kritikerns nya ensamhet
Det är inte bara Tatjana som pratar om något som kunde kallas för ”den nya ensamheten”.
I senaste numret av kritiknättidskriften Kiiltomato (Lysmasken) talar teaterkritikern Maria Säkö om samma fenomen. ”Tidigare var kritikern som ett språkrör för sin tidning, idag är kritikern mera som ett eget universum, ett eget bränd som är allt ensammare och allt oftare måste fundera på för vem och varför han/hon skriver”.
Det är också något i tiden som gör att frilanskritikernas verklighet blivit allt mer komplicerad. Det handlar inte bara om att allt fler hoppar av kritikertåget. En färsk förfrågan som Kritikerförbundet har gjort berättar dessutom att det bland förbundets medlemmar finns allt färre som ser sig som i första hand kritiker.
Det är förstås inget nytt att kritiker har samlat på sig också andra inkomstkällor för att få den privata budgeten att hålla, men dagens ekonomiska kris har lett till att allt fler måste tänka om.
Många unga slutar
- Tidigare fanns det en palett av bisysslor som man kunde hanka sej fram på, undervisning och kurser och översättningar och forskningspengar, kanske tio små bäckar som tillsammans blev en anspråkslös men stabil å. Men det har fullständigt tillintetgjorts, proppen har gått ur... allt, berättar Tatjana.
- Och det oroväckande, tillägger Martin, är att det är de unga som just har hittat sin röst som kritiker som inser att de måste packa ihop.
- Och det är en sak som motiverar mej med föreningen, att trygga återväxten, fortsätter Tatjana.
- För att man ska ha en livskraftig kritik så måste man ha en kör av röster. Ju fler som faller bort desto mer tär det också på dem som blir kvar.
- Folk kan skriva glada utrop på facebook, men jag hör till dem som tycker att litteraturen förtjänar en kritik som är den värdig, och det betyder mänskor med en långsiktig hängiven relation till litteratur. Det går inte att kompensera med reklamsponsorerade personer som gör utmärkt glada utrop och passar på att däremellan göra reklam för prylar.
Diskussionen om kritikens villkor glöms bort
Det är just det som kritikerdebatter ofta missar. Att diskutera innehåll är naturligtvis viktigt, men det skulle också vara viktigt att diskutera kritikens villkor.
- Kritiken faller mellan skarvarna i diskussionen, säger Martin.
- Man vill att det ska finnas bokutgivning och teater på svenska, men sällan hör man nån tala för att det också är viktigt med samtalet kring det här. Det är frustrerande, och det är en frustration som också är en grund för föreningen.
Till samma frustration hör också den nya roll som kritiken i vissa sammanhang verkar köras in i. Inte längre som den analyserande, utan som den varudeklarerande.
- Det har att göra med att man i samhället idag uppfattar konst som en produkt som ska konsumeras i avskildhet, konstaterar Tatjana. Och då tror man att kritikens enda uppgift är att fungera som förmedlare, så att rätt vara hittar rätt uppköpare.
- Vilket nonsens! Kultur handlar ju framför allt om att vi ska diskutera det vi upplever, i vårt inre eller ute i samhället. Konsten konsumeras inte. Konsten verkar i oss, och kritiken är en viktig del av det.
Kritiken som en del av konstfältet?
Det är ingen ny idé. Egentligen är kritiken lika gammal som konsten. Där det har skapats konst, har det alltid uppstått ett behov av att kommentera konsten.
Kanske är det som regissören Erik Söderblom konstaterade i ett debattinlägg 2003, att ”teaterhändelsen blir fullständig och dess samhälleliga uppgift fullföljd först genom kritiken. Det är kritikern som skapar teaterföreställningens sociala betydelse”.
- Kritik är en oerhört viktig del av offentligheten, bygger Tatjana på. Det är genom kritiken som konstens kunskap förs in i en mer allmän diskussion, den är som en sluss för mycket av det som händer inom konsten, en öppning som för in det vilda och rika och viktiga tänkandet och skapandet som sker inom konstvärlden i den offentliga diskussionen, så att den diskursen börjar leva och bli verksam och förändrar vårt samhälle.
- Utan kritik går det vattentäta skott mellan världarna och det är illa för samhället.
Frilansföreningens nästa möte arrangeras den 16e februari.
Läs också tre myter om kritikern