En utställning med historier från flyktingförläggningar öppnar på Stoa i Östra centrum.
När läget på Medelhavet började bli katastrofalt under 2015 och media skrev allt mer om saken kände Jaakko Blomberg att allt var rätt ensidigt.
Ingen verkade prata med de asylsökande, bara om dem. Det tyckte Blomberg att var orimligt. Han startade Facebook-sidan Tarinoita vastaanottokeskuksesta (övers. Historier från flyktingförläggningen).
- Jag och några andra frivilliga började besöka flyktingförläggningarna och prata med människorna. Sedan postade vi historierna på Facebook, säger Blomberg.
Min tvillingbror kidnappades för ett år sedan och vi har inte hört från honom sedan dess.
Fatma från Bagdad
Responsen var genast god och själv säger han att det är neutral rapportering de kommer med. De tar inte ställning utan berättar bara de asylsökandes egna historier.
Från internet till utställning
För ett tag sedan närmade sig kulturhuset Stoa och undrade om man kunde göra en utställning om historierna.
"Jag blev utsatt för tortyr i 20 dagar. Torterarna stampade sönder mina öron och brände bort tatueringen med min dotters namn som jag hade på armen."
Abdullah från Bagdad
- Vi hoppas få fram historierna till en ny och större publik. Och i ett utställningsutrymme är det kanske lättare att ta till sig historierna, säger Blomberg men betonar ändå att Facebook är ett bra medium för korta berättelser om livsöden.
Själv har Jaakko Blomberg påverkats mycket av de historier han hört.
- Förstås har det varit ögonöppnande och man vill faktiskt dela med sig av de här historierna. Det är ju helt annorlunda att prata med de här människorna själv än att bara läsa statistik och titta på kartor, alltså det som vi ofta får läsa om i media.
Utställningen, som är öppen fram till nionde april, innehåller 14 fotografier med tillhörande historier.
Fatma, 20, utanför Bagdad:
"Jag kom till Finland med min pappa. Min tvillingbror kidnappades för ett år sedan och vi har inte hört från honom sedan dess. Isis är ett hot speciellt på natten. Jag var rädd att bli kidnappad och såld som slav, därför flydde vi trots att det också är farligt.
Pengarna räckte inte till att ta med mamma. Hon lever nu i sorg i Irak och är helt beroende av mathjälp av släktingar. Jag saknar henne jättemycket och när vi pratar i telefon gråter vi båda två hela tiden. Jag har alltid tyckt om att gå i skola och jag vill studera juridik. Jag önskar att jag inte skulle behöva vara rädd hela tiden. Och att jag kunde gå ut utan att fundera om jag någonsin kommer att komma tillbaka."
Abdullah, 35, fiskuppfödare Bagdad:
"Jag blev utsatt för tortyr i 20 dagar. Torterarna stampade sönder mina öron och brände bort tatueringen med min dotters namn som jag hade på armen. Jag klarade mig ändå i liv. Två av mina kusiner som också satt fängslade gick det inte lika bra för.
Senare blev jag utpressad när jag inte ville ge pengar som skulle användas till olagligheter. Som hämnds fylldes min fiskdamm igen. Mina döttrar har hotats. De är så rädda att de sover med byxorna på sig."
Mohammed, 19, Irak:
"Jag spelade fotboll i Irak, jag var riktigt bra. Målvakt. Jag blev vald till näst bästa spelare i vår stad. Jag gick i gymnasiet och flydde för att ISIS höll grepp om min hemstad. Min pappa jobbade för armén och ISIS bad honom komma till dem istället. Min pappa vägrade och ISIS brände ner vårt hem.
En vecka senare smugglade min familj mig över gränsen till Turkiet. Därifrån fortsatte jag med båt till närmsta ö, precis som alla andra. Det enda jag tog med mig var min telefon. Jag flög till Finland för att min kusin bor här. Min familj bor nu i Turkiet. Jag har varit här i tre månader och har kunnat gå med i en lokal fotbollsklubb. Vi tränar fyra gånger i veckan."
Israa, 27, journalist från Mosul:
"Jag åkte för att det var omöjligt för mig att leva och jobba i Irak. Dessutom var det svårare för mig som kvinna att leva i Mosul än för män i min ålder. På grund av ISIS kunde jag inte lämna mitt hem, på grund av mitt utseende. Jag är en ung kvinna i mediebranschen. Det är inte en bra kombination i ISIS ögon.
Det går inte bra för irakisk media. Det finns ingen pressfrihet. Överallt finns ISIS-propaganda och det är omöjligt att veta vad som är sant och vad som är lögner. Ingen vet vad som egentligen händer. Redan före ISIS måste en journalist vara någons gunstling för att kunna jobba, antingen ett politiskt parti eller en person. Jämförelsevis var det mycket bättre innan ISIS. Då hade jag i alla fall möjligheten att röra mig ute och känna mig någorlunda trygg.
Jag kom hit ensam. Det var en hemsk och väldigt tung resa. Resan över havet och att gå i skogarna var skrämmande. Jag har sett döden med mina egna ögon. När jag kom till Finland hoppades jag på att jag som journalist ens kunde få göra mitt jobb."
De fyra historierna är från Facebooksidan Tarinoita vastaanottokeskuksesta, fri översättning.