Riksväg M10 är en legendarisk transportsträcka som berättar allt om det onaturliga urvalet i den ryska historien, skriver svenska Yles medarbetare i Ryssland Anders Mård.
Förra veckan tog jag bilen för att åka ut och uppleva riksväg M10, en av Rysslands viktigaste vägar som förbinder de båda huvudstäderna S:t Petersburg och Moskva. Avståndet mellan Vinterpalatset och Kreml är 750 km.
I början är vägen fyrfilig och trafiken intensiv. Förvisso hade jag förväntat mig många lastbilar, men verkligheten överträffade alla mina beräkningar.
Riksvägen är byggd för att klara av 20 000 bilar dagligen, men enligt officiella siffror är det inte ovanligt att asfalten nöts av 100 000 bilar varje dag. Och den stora majoriteten är lastbilar.
Man behöver inte köra många kilometer för att övertygas om att Ryssland är ett modernt kapitalistiskt konsumtionssamhälle. Alla dessa tusentals containrar fyllda med allt som krävs för att stilla efterfrågan i till ytan världens största land.
Ingen kris
Jag kastar mig in i strömmen av lastbilar och börjar nästan tro att det inte existerar nån ekonomisk kris i landet. Men den här trafiken handlar främst om att stilla hungern i de båda huvudstäderna. Dessutom har varutrafiken koncentrerats till det billigaste alternativet, lastbilen, istället för tåget eller flyget.
I slutet av 1700-talet tog det mellan sju och tio dagar att göra den här resan med häst och vagn. Idag kör man sträckan på nio, högst tolv timmar.
Ändå klagar folk. Det går inte tillräckligt snabbt. Nåt som beror på att nästan 300 km av sträckan är trefilig där personbilarna får turas om med den mötande trafiken för att kunna köra om lastbilarna.
Lastbilschaufförer är ett släkte för sig. Deras interna radiokanal avslöjar direkt ifall polisen har en razzia och de vet exakt var alla videokameror är installerade. Därför kör de också konstant 90 km i timmen.
Hem till byn
Fyrtio procent av M10 går genom samhällen där hastighetsbegränsningen är 60 km/h. Här saktar personbilarna ner, men inte långtradarna som envist håller sin styrfart – och kör förbi alla andra som fegt nog lyder reglerna. Efter bygränsen rusar personbilarna igen förbi lastbilarna, tills nästa samhälle dyker upp, en irriterande lek som pågår nästan hela vägen till Moskva.
På tal om byar. De flesta längs med M10 är på väg att dö ut. Nästan hälften av husen står redan tomma. De som bor här är ensamma gummor som envist odlar sin köksträdgård, alkoholiserade män som hittat en tillflyktsort och några stadsbor som har köpt en billig sommarstuga.
Och sen dessa trafikstockningar som bromsar farten på M10. Utanför Moskva och S:t Petersburg kan man inte förvänta sig nåt annat. Men småstaden Vysjnij Volotjek är ett märkligt fenomen. Här kan man fastna i flera timmar ifall det riktigt vill sig illa. Bara av den enkla orsaken att riksvägen löper rakt igenom centrum av stan.
Ifjol invigdes därför en ringväg – där nästan ingen åker därför att det kostar. Avgiften på 200 rubel, eller tre euro, verkar vara för mycket, istället vill alla trängas i Vysjnij Volotjek – helt gratis.
Storebror ser dig
Jag ser överraskande få trafikpoliser ute på vägen, istället kryllar det av videokameror. Trots det är M10 fortfarande en av Rysslands livsfarligaste vägar. Särskilt det böljande landskapet nära sjön Valdaj har ett dåligt rykte om sig. Jag hittar ingen officiell statistisk för M10, men i hela landet dör 60 personer i trafiken varje dag.
För vissa är det här dödens väg, för de flesta är det möjligheternas väg. Handeln längs med vägen är minst sagt färggrann. Privata företagare bakom träbord med potatis, fisk, piroger, sylt och inlagda gurkor. Alla dessa motell. En massa småbutiker överallt där de säljer trädgårdstomtar och leksaker. Och det oändliga utbudet av kaffe och hot dog på moderna bensinmackar.
Men här finns inga sympatiska små restauranger. Här finns enbart suspekta matkaféer där köket är en enda stor gåta. Och där ägaren stolt fortsätter ett sovjetiskt arv om att strunta i kundservice, för kunden kommer ju i vilket fall som helst, åtminstone en gång, särskilt här längs med M10 där alla har bråttom och snabbt behöver stilla hungern.
Slutet hägrar
M10 är en legendarisk transportsträcka som berättar om vinnare och förlorare, om ett onaturligt urval i den ryska historien, om byar som dör ut, kyrkor som renoveras, om privata initiativ, om bilister som har både radarvarnare och bilkamera, om statliga tjänstemän som nog kan bygga lyxvillor åt sig själv, men inte en modern motorväg åt landet.
M10 är ett litet äventyr med dålig belysning, suddig vägmarkering, en total avsaknad på väginformation, vackert landskap, och en aningen diffus tidtabell för ankomsten.
Det är kanske också därför som den här riksvägen officiellt också heter Ryssland.