Det stora genombrottet förra säsongen gör att Linda Sandblom kan andas lite lättare. Det är inte lika grötigt i skallen, säger Hangöhöjdhopparen som följer en egen väg med tränarpappan Leif.
– Nå, vi lyckades ganska bra. Inte kan man ju säga nåt annat, skrattar Leif Sandblom när dottern Lindas förra säsongen kommer på tals.
Finländskt rekord, dubbla FM-guld, EM-debut och OS-debut. Friidrottssäsongen 2016 kunde knappt ha gått mycket bättre för Hangö IK:s 27-åriga höjdhoppare.
Efter att resultatmässigt ha stampat på stället i flera år tog Leif igen över huvudansvaret i träningen – och resultaten rasslade in.
– Hon flyttade tillbaka till Hangö och fick lite lugn och ro, distans till storstan. Och sen vila. Där är det. Inte är det så att man säger hokuspokus och allt funkar, utan pusselbitarna föll bara på plats, beskriver Leif.
Linda kunde börja hoppa först efter årsskiftet i fjol på grund av skadebesvär, men efter det gick allt vägen. Klivet upp på internationell nivå betydde enormt mycket.
– Det var jätteviktigt för motivationen. Det är ganska tungt att hela tiden få bakslag på bakslag, och ännu en skada på det. Det är ju inte jätteroligt.
– Det känns nog mycket lättare från halsen uppåt, det måste jag medge. Det är inte lika grötigt där uppe i hjärnan, ler Sandblom.
Tränar-adept-bollplank
Leif Sandblom har en stark bollsportsbakgrund och har bland annat spelat handboll på liganivå. Höjdhoppet har han fått lära sig i och med dotterns passion, och samarbetet är öppet.
– Vi fungerar båda som bollplank åt varandra, berättar Leif. Hon får säga sina åsikter och inte säger ju jag när vi far och gör teknikträningar att ”det där borde du ha gjort bättre, gör sådär”. Nä, hon känner det själv.
Däremot får pappa ibland fungera som bromskloss. Linda gillar att träna mycket, men inför denna säsong har man trappat ner på träningsmängden.
– Ibland säger jag stopp och frågar om hon faktiskt blir bättre för att hon drar en serie till eller springer lite till. Vi tränar mycket mindre i år, det blir mera vila.
”Lönar sig att lita på sig själv”
Givetvis måste man träna hårt, säger Leif, men idrottaren måste vara pigg när hon tränar. På det viset höjer man på träningskvaliteten och sänker skaderisken.
– Man har kanske blivit lite klokare i träningen och börjat tänka efter vad man gör och varför man gör det, konstaterar Linda Sandblom.
Vad var det största du lärde dig förra året?
– Att det lönar sig att lita på sig själv och göra det som passar en själv, och inte se så mycket på vad de andra gör.
Ni följer en egen väg?
– Jo, och det har hittills gett resultat, så varför inte fortsätta?
Finalplatsen ska komma i Belgrad
Tidigare i vinter besökte Linda och Leif Sandblom Karlstad och den svenske höjdhoppsikonen Stefan Holm. De försöker hela tiden utveckla sig själva – ännu kan man inte vara nöjd.
– Nä fan, alltid ska det komma lite till och lite till, flinar ”Leffe”. Är det inte det en idrottare försöker, att man hela tiden ska vara bättre än i fjol och året innan?
Efter kvalet i OS i Rio de Janeiro i somras konstaterade en lycklig Linda Sandblom med glädjetårar rinnande längs kinderna att ”det är här hon hör hemma”. På stora mästerskap, bland världseliten.
Årets stora mål är VM i London i augusti. Före det kommer inomhus-EM i Belgrad i början av mars – och där ska Sandblom göra det som inte blev av i Amsterdam eller Rio.
– Jag vill nog gärna ta den där finalplatsen nästa gång jag är i ett mästerskap, slår hon bestämt fast.
För att nå dit måste hon förbättra sitt inomhusrekord 185 från 2013 med minst fyra centimeter, då kvalgränsen ligger på 189. Utomhus hoppade Sandblom i fjol 193.
Nyfikna knattar
Åtminstone tror Hangöknattar hårt på stadens höjdstjärna. Sandblom har börjat jobba som verksamhetsledare för Hickens handboll, och gör vid sidan av de egna träningarna kontorsarbete hemifrån och drar därtill en del juniorträningar.
Barnen och ungdomarna känner igen henne.
– De vet nog vem jag är, men alla kanske inte riktigt har koll på läget. Jag fick bland annat här i höstas höra att jag var OS-guldmedaljör.
Vad svarade du på det?
– Tyvärr inte ännu, säger Sandblom med ett leende. Kanske nån dag.