Den nazistiska rörelsen - i likhet med andra extremistiska rörelser - drar till sig unga, gamla, outbildade och bildade. Nazismen är antidemokratisk, rasistisk, våldsinriktad, maktlysten - och symboliserar till och med ondska. Varför drivs människor till den här typens rörelse?
Filosofen Fredrik Westerlund och psykologen Axel Aminoff begrundar några frågor kring nazismen.
"Vi" och "de" - och längtan efter att bli bekräftad
Fredrik Westerlund konstaterar att det är svårt att definiera nazismen eftersom den alltid har varit en extremt brokig rörelse. Man kan betona det rasistiska elementet, ledarprincipen eller den kollektiva gemenskapen - folkgemenskapen. Man kan också betona våldskulturen - och strunta i resten av idéerna.
Judarna var i fokus på 1930-talet i Tyskland. I dag är det inte längre så men det förekommer en kraftig uppdelning i "vi" och "de andra" - en svartvit syn. "Vi" är de där bra typerna och "de där andra" är de dåliga typerna.
- Det här ser man psykologiskt redan i ett väldigt tidigt utvecklingsskede, säger Axel Aminoff.
- När vi är små gestaltar vi världen svartvitt men då vi blir äldre lär vi oss att det finns nyanser och att ingen är helt ond eller god. Men det är ändå så att det finns en kallelse tillbaka till den här tiden då allt var absolut svart eller vitt. Den lockar oss.
Fredrik Westerlund håller med, och ser också helt klara psykologiska motiv.
- Vår längtan efter kollektiv bekräftelse är något som ligger väldigt djupt i oss alla – både hos barn och vuxna. Alla människor har en djup längtan efter att bli accepterade, bekräftade och kanske beundrade av sitt kollektiv, av den grupp man kan tänka sig att man tillhör.
Då vårt självförtroende bryts söker vi hjälp
- Det som vi kallar självförtroende - eller självrespekt - hänger i en viss mening på det här. När något går fel, när vi känner att vår förmåga att vinna kollektivets bekräftelse och gillande undermineras i någon bemärkelse och när vi inte längre tror på vår egen förmåga att vinna kollektivets gillande och kärlek så bryter vårt självförtroende ihop och vi drabbas av depressiva känslor, av ångest och av skam.
- I en sådan situation kan det hända att den typ av gemenskap och den starka indelningen i "vi", "du", "de andra" som nazismen erbjuder plötsligt ter sig som en lösning – en räddning ur i den här situationen. Det kan vara fråga om en lösning som plötsligt kan återupprätta mitt självförtroende och min stolthet, säger Westerlund.
Ingen tycker om oss. Alla hatar oss. Men vi har ett fantastiskt uppdrag att genomföra
Enligt Westerlund är den här typen av grupper i dag - till exempel en nynazistisk gruppering - ofta mycket liten och befinner sig i ett slags motsatsförhållande till den stora majoritetskulturen - lite som en maffiakultur.
- Gruppmedlemmarna får en känsla av att vara utsatt: Ingen tycker om oss. Alla hatar oss. Men vi har ett fantastiskt uppdrag att genomföra - ett uppdrag som sedan i sista hand kanske leder till att hela nationen plötsligt återskapas i enlighet med våra förhoppningar och formas till vår avbild.
Kollektivet blir lite så där som mamma - längtan efter trygghet är en drivande kraft
Axel Aminoff ser längtan efter trygghet som en drivande kraft.
- Det är säkert viktigt att klamra sig fast vid en symbolisk grej – till exempel nationen. I vissa delar av den islamistiska världen påträffar man detta fenomen.
- Det kan finnas förändringar i samhället som är ångestskapande och som gör att människor tror att de inte klarar sig ensamma. De behöver kollektivet.
- Kollektivet blir lite så där som en mamma som man inte klarar sig utan. Gruppen eller nationen – kollektivet som är mamman - gör att man känner sig trygg, och denna trygghet vill man försvara. Allting annat är ont, och det dåliga ska förstöras. Det här gör man för att man i grund och botten är väldigt otrygg. Man behöver det.
Aminoff påpekar att det behövs ett tryggt och integrerat psyke för att man ska kunna se nyanser och för att man ska kunna befria sig från saker. Samma sak gäller för ett litet barn som är rädd för världen och inte vågar blir självständigt. Om man är trygg i sig själv och befinner sig i en trygg miljö där man försiktigt kan börja utforska världen så kan man lämna mamman. Då behöver man inte henne - kollektivet - längre.
Fredrik Westerlund drar paralleller till förhoppningar om en tät kollektiv värld.
- Vi kan till exempel tala om en by eller en liten stad i 1200-talet Frankrike. Där har man skapat rigorösa hederskoder och ideal som alla har accepterat och som det är svårt att bryta. Alla har en roll och en uppgift att sköta: Bagaren gör sitt, prästen gör sitt och krigaren sitt.
Allt detta är accepterat - och misslyckas man här är det en fruktansvärd sak. Förlorar man sin heder så kan döden framstå som ett bättre alternativ än att fortsätta att leva utan heder i samhället.
- Här finns element som är typiska för många intellektuella som drogs till nazismen på 1930-talet och som man ser också i dag. Det finns en idé om att den moderna urbana världen på något sätt har blivit futtig och meningsfattig, full av tekniska rackerier men på nåt sätt utan mening.
Och så finns det en idé - ofta med ett nostalgiskt eller utopiskt element - om en annan typ av värld där saker och ting skulle vara fulla av mening. Där skulle vi ha en plats i gemenskapen.
Nostalgisk längtan blir ett självbedrägeri
- Vad handlar den här nostalgiska längtan om? Här kan man ju säga att det ofta är ett slags självbedrägeri. Man tar en värld – kanske ett tidigare samhälle av något slag. Så framhäver man vissa element i den som man tycker att saknas i ens eget liv. Samtidigt tränger man bort annat. Man ser inte alls sådant som man inte skulle stå ut med med en enda minut i verkligheten.
Men man slutar också helt att tänka på de problem man själv har i livet och som gör att man längtar efter en sådan här värld.
Westerlund sammanfattar: Å ena sidan har man en falsk bild av den värld man går och hoppas på. Å andra sidan slutar man reflektera vad det är som egentligen gör att man vantrivs så mycket i sitt eget liv - i sin egen värld, med sina medmänniskor, i sin familj.
Här är det ofta fråga om väldigt personliga problem. Det som händer är att man plötsligt får en kollektiv värld som mirakulöst löser "alla problem".
Vi vill ha en perfekt värld
Axel Aminoff ser tendenser till en modern existentiell kris och ångest - en regression som handlar om en önskan om att gå in i en perfekt värld.
- Och i den världen finns också de absoluta skurkarna och demonerna. De kan vara invandrare eller representera en annan religion. Och då kan vi i vårt sinne projicera alla dåliga egenskaper på ”de där ” och så skapar vi en illusion av att vi blir av med alla våra problem om vi blir av med alla ”de där" – på 1930-talet alla judar.
- En orealistisk och barnslig konstruktion.
Vi skjuter ifrån oss våra problem. Det är alltid lättare att skylla på någon annan eller något annat.
- Det som också sker är att folk placerar sin egen ilska i andra. Och då behöver man inte äga sin ilska själv. Om man själv har den så skulle man stöta på kris och ångest som man inte kan bearbeta. Då är man tvungen att kasta de egenskaperna på någon annan. Det behövs ett ganska moget psyke för att ta tillbaka det och inse att allt det här egentligen finns hos mig själv.
Människor förstår det här rationellt och intellektuellt. Men här är det fråga om känslor och förhoppningar om det perfekta. Det kan jämföras med de här personerna som söker efter den perfekta kärleken och som gång på gång blir besvikna. Verkligheten är inte perfekt, och det är ångestfullt och skrämmande.
Aminoff pekar på "den tredje industriella revolutionen" – med bland annat digitaliseringen. En tredjedel av arbetsplatserna håller på att försvinna, och människor är mycket ångestfyllda på grund av detta.
- Det är väldigt lätt att klamra sig fast vid något då. Man tänker så här: Om jag nu håller mig till den här aktionen eller den här gruppen så är jag i trygghet. Det handlar om en orealistisk fantasi men det är någonting mänskligt. Vi tenderar alla att i viss mån göra det.
Fredrik Westerlund håller med om att den här sortens längtan finns, och att det kan sluta olyckligt för de människor som söker sig till exempel till nazism eller till terrororganisationen IS för att få bekräftelse och uppskattning.
- Det finns olika typer av längtan efter hur livet kunde vara. Vi undertrycker de personliga problemen och de motiv som är våra egna - och tillskriver våra problem yttre orsaker.
Westerlund konstaterar att man inte behöver tala om judar och muslimer. Man kan lika väl tänka sig att man i sin vardag beskyller till exempel regeringen för allt som drabbar en.
- Vi tenderar att bedra oss själva och utlokalisera våra egna problem på yttre faktorer. Vi kan också börja tala om kroppsliga problem trots att vi borde bearbeta de egentliga problemen. Den här sortens tänkande innebär också att vi skapar förhoppningar: När det här är löst - när vi äntligen får en ny regering - då kommer mina problem att lösas.
Westerlund tror att man i allas liv kan se liknande mekanismer som de man kan se hos nazisterna.
Vi har alla en aggressivitet i oss
Aminoff påpekar att det krävs ett moget psyke för att man ska kunna ta till sig sina misstag. Det är alltid lättare att flytta över ansvaret på något annat.
Han tror också att det sannolikt handlar om trasiga psyken på olika sätt. Ett helt integrerat psyke som är självtillräckligt behöver inte skylla på "yttre grejer" för att lösa problem med exempelvis ekonomi eller hälsa.
- Aggressivitet är en av de svåraste känslorna att integrera. Vi har den alla. För vissa är den primär, och till exempel människor som blivit sårade som barn kan inte hantera sin ilska. Det blir hotfullt och problematiskt. Och om det då finns en rörelse som idealiserar våld, makt och kontroll kan så kan en sådan människa leva ut sin egen aggressivitet genom den.
- De flesta av oss bemästrar ilska eller aggressivitet då vi skaffar oss ett yrke. Där kan vi visa att vi kan göra bra ifrån oss. Vi kan prestera något, vi är duktiga och vi får utlopp för vår energi i vårt arbete. Det gäller att på ett subtilt och finkänsligt sätt lära sig att kontrollera sin drift och sin energi. Till exempel hockeyspelare som lägger av övergår ofta till något som är tävlings- eller prestationsinriktat.
Men de som inte kan hantera sin ilska söker sig till andra sätt där de kan processa sina aggressiva sidor, till exempel genom en extrem rörelse.
Det finns människor som är besatta av sin avsky gentemot en speciell grupp av människor.
- Det finns olika sätt att dras till nazism, konstaterar Westerlund.
Å ena sidan finns det människor för vilka den rasistiska tanken är väldigt stark. Dessa människor kan vara besatta av sin avsky gentemot till exempel muslimer eller judar. Det är det viktiga för dem. Hitler var en sådan människa. Han var totalt besatt av sin avsky mot judarna. I dag har vi en del människor i den sannfinländska rörelsen som har en stark dragning till det här.
Westerlund tror att de som har den här besattheten ser sig själva i dessa "hemska" individer. Man lider av någon form av själväckel som man plötsligt ser i den här andra människan och man projicerar sig själv på den här människan.
Det här blir en så smärtsam upplevelse att man mer eller mindre vill förgöra den här människan. Man letar upp den här typen av människor för att man hoppas kunna förinta dem för att då på något sätt förinta den bild av sig själv som man inte står ut med. Man kan ha till exempel en mobbningsbakgrund.
Bilden av den mobbade sorgliga människa som man då var ser man plötsligt hos andra, och man ser ett tillfälle att ”ge igen”.
Den kollektiva gemenskapen är mycket viktig
- Det finns en stor grupp som känner en stark dragning till den kollektiva gemenskapen i sig. Där kan också våld vara viktigt och man tar kanske också över en rasistisk ideologi, men dessa idéer har kanske inte varit det som i första hand fått den här personen att bli nazist. Man tar över den rasistiska idén för att den är en så viktig del av gruppen.
- Sedan finns det den stora frågan. Vad händer med ett samhälle där något "far iväg" och det börjar hända saker och ting.
Man kan se att den stora majoriteten i Tyskland i mitten av 1930-talet i något ögonblick började kantra åt ett visst håll. Då har nazismen i någon mening blivit det normala.
Nazismen blev plötsligt det normala på 1930-talet i Tyskland.
- Det fanns många ”normala” tyska borgare som – när Hitler tog makten – såg honom som ett slags slusk som man inte ens skulle ha behövt skaka hand med - men fem tio år senare är man ändå benägen att ge honom sin röst och omfatta nazismen. Så har den här typens rörelse plötsligt tagit över samhället.
- Situationen i Tyskland var svår då, och ekonomin började svikta. Det finns yttre faktorer som har betydelse. Det är kanske lättare att ansluta sig till en extrem rörelse då det går dåligt.
Ondskan finns i oss alla
Fredrik Westerlund anser att det är viktigt att tänka på hur man använder ordet nazist.
- Vi har en benägenhet att demonisera nazisterna - och nazisterna hade en benägenhet att demonisera vissa andra grupper. Nazister står ju i dagens västerländska samhälle för något slags absolut ondska.
- Det är lätt hänt att man börjar demonisera dem och definierar dem som fruktansvärt onda och helt obegripliga – lite som Voldemort i Harry Potter-sviten. Han är sjukt ond, han vill ha massor med makt och han är beredd att döda folk – men ingen fattar egentligen varför han sysslar med de här sakerna.
Och det går vattentäta skott mellan gestalten Voldemort och det som de unga gör och vilka frestelser de utsätts för. Ondskan är enorm och obegriplig medan vi själva på något sätt inte står ens nära den.
- Jag tror att om vi verkligen vill förstå nazismen så är det väldigt viktigt att vi förstår att de motiv som kan leda en människa till nazism också finns hos oss själva.
- Vår egen potentiella ondska finns. Vi har en benägenhet att avhumanisera andra människor eller att göra det som vårt kollektiv eller diverse auktoriteter säger att vi ska göra, och vi kan förtränga den andras människans lidande. Det här är någonting som finns i oss alla. Och om vi inte är beredda att se det här så kommer vi aldrig heller någonsin att förstå nazisterna.
Axel Aminoff återgår till skolmobbningsexemplet.
- Om man själv har blivit mobbad och senare får en möjlighet att själv bli mobbare så har man projicerat den här lilla ynkliga sidan av sig själv på andra. Man tänker omedvetet att man då blir av med den. Den där ynkliga lilla delen bor nu där borta hos den där andra och nu behöver jag inte befatta mig med det. Men det är en illusion.
- Det handlar också om en narcissistisk illusion om att man själv har makten: Jag är absolut, jag kan bestraffa, jag kan förstöra den där lilla ynkliga ..
- Ondskan finns i oss alla. Ondska är ett sätt att förenkla komplicerade saker och paketera det till något absolut, till någonting svartvitt.
(Samtalet har sänts i Radio Vega. Lyssna här!)
