Turkiet röstar om presidenten ska få mer makt. Nödvändigt för en mer stabil och starkare demokrati, säger president Erdoğan och hans anhängare. Ett stort steg närmare diktatur, säger motståndarna.
Turkarna ska efter många om och men nu rösta om de förändringar i landets grundlag som president Reccep Tayyip Erdoğan länge har talat för.
Kortfattat skulle den nya grundlagen radikalt förändra hur Turkiet styrs och ge presidenten mer makt på parlamentets bekostnad.
Åsikterna om förändringarna verkar minst lika delade som landets politiska fält i övrigt.
Förespråkarna menar att den nya grundlagen skulle förhindra Turkiet från att gå tillbaka till det politiska kaos som länge rådde i landet, med svaga koalitionsregeringar som avlöste varandra på löpande band.
Motståndarna ser den som en konstitutionell kupp som förvandlar parlamentet till en gummistämpel och gör Erdoğan till envåldshärskare.
Vad går då grundlagsförändringen ut på?
Reformen skulle koncentrera makt hos presidenten, som skulle få mer kontroll över både lagstiftningen och rättsväsendet.
Samtidigt skulle parlamentets roll försvagas och dess möjlighet att avsätta presidenter eller regeringar försvinna.
Grundlagen förlänger samtidigt presidentens mandat till fem år. Mandatperioderna nollas dessutom genast om den nya grundlagen träder i kraft.
Det innebär att Erdoğan, vid makten först som premiärminister och sedan president sen år 2003, kan sitta kvar i ytterligare tio år efter att hans nuvarande mandat löper ut.
Om den nya grundlagen inte godkänns har Erdoğan bara en fyraårig mandatperiod kvar.
Långvarigt projekt
Erdoğan och hans AK-parti började öppet tala om en ny grundlag inför parlamentsvalet 2015.
Det valet höll ändå på att sluta i katastrof för AK-partiets maktställning och planerna fick vänta tills kuppförsöket i somras.
Efter kuppförsöket gick Erdoğan och AK-partiet snabbt framåt med planerna, under en stämning av nationalistisk och Erdoğan-hyllande yra.
Enligt grundlagsreformens arkitekter ska den framförallt innebära att Turkiet inte längre skulle drabbas av den sortens politiska turbulens som fram till slutet av 90-talet sågs uppstå och falla i snabb takt.
Den turkiska politiken har inte drabbats av liknande turbulens sen AK-partiet tog makten, men Erdoğan menar att reformen kan förhindra att ett liknande läge uppstår längre fram.
Den här stabiliteten ska enligt Erdoğan också innebära att en del reformer som framförallt utländska investerare har efterlyst skulle kunna genomföras i snabb takt och ekonomin komma på fötter igen.
Motståndarna rädda för maktfullkomlig Erdoğan
I motståndarnas öron låter det här som ett försök att rationalisera vad de ser som en ren och skär statskupp med lagliga medel.
De påpekar att ekonomin i Turkiet har gått allt sämre ju mer makt Erdoğan har tagit i sitt grepp.
Nej-kampanjen har varnat för att presidenten i praktiken kan styra som envåldshärskare om lagen godkänns.
Det beror på att Turkiet kommer att sakna många av de kontrollmekanismer andra länder med starka presidentposter har.
I praktiken kan presidenten, till skillnad från nuläget, ställas inför rätta.
Men, frågar sig motståndarna, vem ska väcka åtalen om presidenten kontrollerar rättsväsendet och högsta domstolen?
I praktiken skulle den nya grundlagen ge Erdoğan en möjlighet att formellt ta all den makt han genom AK-partiet och dess nästan totala kontroll över den turkiska statsapparaten redan har, säger de.
Det är inte heller bar frågan om politiska motståndare. Opinionsmätningar visar att många AK-väljare är ytterst tveksamma till att ge en person så mycket makt.
Hur det än går i folkomröstningen förväntas resultatet bli jämt, landet ännu mer splittrat och tiden efter bli orolig.
Hård retorik
Det jämna läget förklarar också delvis den hårda retorik Erdoğan och AK-partiet har tagit till under kampanjen.
Motståndarna har jämförts med sommarens kuppmakare och med terrorister, medan Erdoğan och andra höjdare öppet har kallat turkar som röstar mot förslaget för landsförrädare.
De turkiska tv-kanalerna som har hård statsstyrning har gett nästan all uppmärksamhet till ja-kampanjen.
Samtidigt syns nej-kampanjen varken i tv-rutan och enligt kampanjen har dess möjlighet att synas på gatorna har också begränsats.
Nej-kampanjens språkrör och aktivister säger att de samtidigt har utsatts för trakasserier, också från myndigheterna.
Vad händer sen?
Oberoende av hur det går i folkomröstningen förväntas Erdoğan och AK-partiet utlysa nyval inom kort.
Den nya grundlagen träder i kraft först vid nästa val, som i normala fall skulle ordnas år 2019.
För att kunna ta i bruk de nya maktbefogenheterna skulle Erdoğan alltså vara tvungen att genomgå ett val han och partiet sannolikt skulle vinna.
Men också om Erdoğan förlorar i folkomröstningen kan ett nyval gynna honom.
Det pro-kurdiska partiet HDP som med sin framgång i valet 2015 höll på att kosta Erdoğan och AK-partiet makten är i kaos.
Partiets ledarskap har fängslats under terroranklagelser som allmänt ses som politiskt motiverade.
Partiet är om inte förlamat så åtminstone kraftigt försvagat, och knappast kapabelt att föra kampanj.
Samtidigt är ytterhögerpartiet MHP svårt splittrat över folkomröstningen.
Partiets ledarskap har valt att stöda Erdoğan, men en stor del av dess medlemmar, politiker och väljare är helt emot den nya grundlagen.
En stor del av MHP-väljarna skulle i ett sådant läge antingen inte rösta eller ge sitt stöd åt AKP.
Erdoğan kunde alltså också med en förlust i folkomröstningen i ryggen låta landet gå till parlamentsval, där hans parti sannolikt skulle stärka sin position.
AK-partiet kanske till och med då skulle ha en så stor majoritet i parlamentet att grundlagsförändringen kan genomföras utan en folkomröstning.