Färgstarka band och färgstark publik.
Min första tanke när jag hörde talas om Rock Fest var "Rammstein, kul!". Min andra tanke var "äntligen en festival som inte är i Södervik!".
Bandet Kotiteollisuus.
Ända sedan jag flyttade till Helsingfors för många år sedan har jag tillbringat mången helg varje sommar på festivaler i Södervik. Så en ny plats kittlade egentligen lika mycket som att få se stora band.
Rammsteins scen är mäktig. Nära på skräckinjagande.
När jag anländer till Rock Fest sjunker dock mitt hopp lite. Jag ser köer som ringlar sig kilometer för att ta sig in på området. Suckande går jag varvet runt kön för att se om det i slutändan uppenbarar sig en pressingång.
De röda ondskefulla färgerna gör det inte mer hemtrevligt.
Till min förvåning slutar den kilometerlånga kön inte i något, den bara upphör. Det är av ren artighet och hyfs alla har ställt sig i en fin linje. Jag ler och går in på området.
Bassisten Andre Skaug spelar hårresande bra tillsammans med Pain.
Bökigt område
Området på Rock Fest är stort, men aningen korkat uppdelat med grinder och utskänkningsområden. Vart du än vill gå finns det en liten flaskhals på vägen där du vet att du kommer fastna.
Rammstein vet hur man färgkoordinerar en scen.
Scenerna är bra med god insyn från alla vinklar. Den stora scenen har bildskärmar så att även den lätt närsynte kan se vad som händer från ett tryggt avstånd.
Bandet Viikate hade stiligast kläder och gitarrer.
Marken är antingen grovt stenig, till den grad att du trampar sönder din anklar, eller väldigt lerig, så du kan få lertäckta smalben om du trampar fel.
Jag börjar genast lite längta tillbaka till det bekanta asfaltsfestivalområdet.
Peter Tägtgren och Greger Andersson i Pain hade aningen mer genrekorrekta kläder.
Klassiskt festivalväder
Det känns mer regel än undantag för mig att festivaler ofta förutspås ha hemskt väder. Men sedan spricker det alltid upp och solen gassar.
Solen sken från rätt håll. Morgonen bjuder på mer röda nackar än röda ögon.
Så även i detta fall. Solsken och värme gjorde den undermåliga platsen väldigt acceptabel, fast vädret kanske också bidrog till att köerna till förfriskningarna blev längre.
Till Lindeman i Rammstein gör en obscen gest med mikrofonen. Ungdomens fördärv och allt det där.
Klassiska artistnamn
Det tar inte många heavyfestivaler innan man har sett det mesta flera gånger. Det är oftast samma akter som roterar på festivalschemat.
Rammsteins scen liknar nästan ett rostigt rymdskepp ur Alienfilmerna.
Därför var det roligt att se band som Guano Apes på listan. Och Infected Mushroom, även om det bandet kanske skapar förvirring runt temat "rock".
Får jag be om största. Möjliga. Tysssstnad.
Näst intill omöjligt att ta sig hem
Efter att Rammstein spelat sitt sista extranummer börjar det bli dags att dra sig hemåt. Det tycker även de flesta andra festivalbesökarna.
Rammstein spelade alla hits du minns.
Resultatet är de kilometerlånga köerna, fast åt andra hållet. Nu för att ta sig upp på tågplattformen.
Tågen har dessutom upplevt grova förseningar hela kvällen så jag söker min lycka någon annanstans. Under en längre promenad in mot Vanda går jag förbi taxistolpar där jag hör att människor väntat över tre timmar på att få sätta sig i en bil.
Allt i allt en skön dag i solen. Problemet var att ta sig hem.
Bussarna inger inte heller något hopp. Vid varje busshållplats står det så mycket människor att de alla omöjligt får plats på nästa buss. Det spelar ingen roll, för varje buss jag såg åka förbi hade sin "bussen full" skylt tänd, och gled bara förbi.
Ungefär klockan 03.00 får jag äntligen sätta mig på ett tåg och fara hemåt mot Helsingfors. Det dröjer ännu lite över en timme innan jag är hemma. Kameraväskan tynger och trots att det för vissa kanske inte är jättesent, är jag helt nöjd med att komma hem.
