Paris can wait skulle antagligen inte väcka så stor uppmärksamhet om inte regissören och manusförfattaren hette Eleanor Coppola och vid 80 års ålder debuterar som fiktionsfilmsregissör.
Ja, Eleanor Coppola är släkt med filmregissörerna Francis Ford Coppola (hennes man), Sofia Coppola (hennes dotter) och Roman Coppola (hennes son).
Själv har hon en bakgrund som bland annat dokumentärfilmsregissör och är kanske mest känd för Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse, en otrolig dokumentärskildring om den långa och svåra inspelningen av filmen Apocalypse Now (som Francis Ford Coppola regisserade).
Som 80-åring debuterar hon nu med Paris can wait, en lättsam, romantisk komedi och radar upp alla de fördomar om och all den förkärlek för Frankrike överlag och fransmän i synnerhet som amerikaner har.
Det hela handlar om Anne (Diane Lane) som reser från Cannes till Paris tillsammans med en ivrigt flörtande och pratande Jacques (Arnaud Viard).
Egentligen borde Anne ha åkt till Budapest med sin man Michael (Alec Baldwin) en mycket upptagen filmproducent med mobilen fastklistrad vid örat. Men en envis öronvärk gör det omöjligt att flyga och då erbjuder Jacques möjligheten att åka genom ett soligt Frankrike till Paris.
Amerikanerna har ett speciellt förhållande till Frankrike och fransmän och det mest humoristiska i filmen är att se hur Eleanor Coppola radar upp alla klichéerna.
Jacques är en flörtig och flamsig fransman, han kör lika vilt och passionerat som han talar, han röker nästan oavbrutet, älskar ost, är snobbig när det kommer till vin och mat och förstås verkar han ha ex-flickvänner i varje stad.
Anne är lika mycket en kliché hon också. Hon är en snäll, lite timid, väluppfostrad fru som alltid svarar i telefonen då hennes man ringer, han frågar till exempel var hans rena sockor finns nerpackade. Hon fotograferar allt och lyssnar artigt på Jacques monologer om hur ”redan de gamla romarna…”. Och hon kan inte obehindrat njuta av god mat utan att känna lite skuld.
När alla klichéer sedan är serverade låter Eleanor Coppola oss se hur Anne faktiskt också har en egen vilja, inte är rådlös då det gäller och bär på både passion och sorg.
Och då visar det sig att Jacques faktiskt ibland också förstår att hålla käft och lyssna. Och trots Jacques charmoffensiv är det ganska klart att Anne inte faller för vilka rutiner som helst.
Att regissören heter Coppola gör att förväntningarna på den här filmen är höga. Men det hela blir en lättsam, söt historia som varken förändrar den romantiska komedin som genre eller lämnar några större spår i filmhistorien.
Å andra sidan är det här ingen film som låtsas att den vill berätta något som livets stora mysterier eller om svåra existentiella frågeställningar.
Det här är en film om två människor som gör en resa genom underbart vackra landskap, äter utsökt, god mat och dricker gott vin. De flyr verkligheten en stund och erbjuder detsamma för oss åskådare.
Men se inte filmen på tom mage, då blir det alltför tungt.
