Caj Bremer har varit på plats med sin kamera vid många viktiga händelser i Finlands historia. I serien “Paula möter” presenterar Paula Salovaara honom förutom som fotograf också som akademiker, professor, humanist, naturvän och Sibbobo.
Mest känd är han för sina fotografier men han säger själv att han inte var född med sitt arbetsredskap i handen, utan han bekantade sig med apparaten närmare först vid tjugoårsåldern.
- Jag hade visserligen en lådkamera som tonåring, men det var mest bilder på familjen och sådant och jag var inte på något vis så hemskt intresserad, säger han.
Efter militären var familjen litet bekymrad över vad det ska bli av Caj, som mest var intresserad av en blondin som gick i samma skola. Blondinen blev sedan hans hustru.
Det var hans svåger som frågade om han inte skulle vilja bli intresserad av fotografering.
- Jag sade “nåjo”. Han skulle ha kunnat föreslå ganska många olika saker som jag skulle ha blivit intresserad av; slaktare eller att bli sjöman eller precis vad som helst, skrattar Bremer om slumpen som fick honom att ta tag i en kamera.
Hbl ringde upp
Svågern råkade känna en porträttfotograf i Helsingfors och förde dem samman. Bremer fick snusa på dofterna av film i ett mörkrum och fick sin första kontakt med fotograferandet.
Efter det tog en industrifotograf kontakt med Bremer som sedan i två år fick fotografera tråkiga teckningar som Tekniska högskolan skickade in.
Snäppet mer spännande var det då Hufvudstadsbladet ringde upp honom och bad om hans tjänster.
- Så fort jag satte in foten på redaktionen så visste jag att det här är min grej, berättar Bremer.
- De tog mig under sina vingars beskydd. De lärde mig inte att fotografera men lärde mig att bli journalist, berättar han.
Bremer jobbade länge som pressfotograf, bland annat på Sanomas veckotidning Viikkosanomat i tolv år.
- Jag var jättelycklig där för vi skapade någon sorts ny bildjournalistik, säger han.
Rubrik, text och ingress bildade en helhet och bilderna var viktiga faktorer i tidningen. Cheferna var också fördomsfria, beskriver han tidningen under 50- och 60-talet.
Tyvärr bytte tidningen sedan chefredaktörer och blev sämre och sämre och mer sensationslysten, så Bremer lämnade det sjunkande skeppet och bestämde sig för att göra något själv.
Han bestämde sig för att fotografera människor och deras vardag. I ett år reste han omkring och fotade människor och också miljöförstörd skog.
Bremer konstaterar att naturen är en outsinlig källa där motiven aldrig tar slut.
Kekkonen lekte Napoleon
Som pressfotograf fick Bremer ofta följa med och fotografera president Urho Kekkonen. Under tjugo års tid blev det följdaktligen en och annan bild på Kekkonen.
Han visste nog vem jag var och jag visste ju vem han var, säger Bremer.
- Många frågar mig hur jag kände Kekkonen och jag kände honom som en president. Nog höll han ett direkt avstånd mellan pressen och sig själv. Inte har jag suttit och badat bastu med honom eller druckit en sup med honom heller, skrattar han.
Under ett statsbesök i Frankrike hade Bremer turen med sig. Kekkonen önskade besöka Napoleons hem så sällskapet reste till Korsika. Napoleons hem var ett ganska litet trähus i två våningar.
Kekkonen med fler gick in i huset men Bremer bestämde sig för att stanna utanför på innergården. Där såg han att det fanns ett fönster i andra våningen med stängda fönsterluckor och under fönstret stod det “Napoleon” med stora bokstäver på väggen.
- Så jag bad till alla gudar uppe i himlen att “kom och öppna fönstret och sätt Kekkonen att stå där”, skrattar han.
- Önskan togs emot. Mitt i allt öppnades luckorna och fönstret och så kom Kekkonen dit precis med handen så där som Napoleon hade i en berömd bild. Det enda som fattades var amiralshatten på huvudet, berättar Bremer om sin fantastiska tur.
Kekkonen stod där ett ögonblick och tittade upp i himlen innan hans hustru och andra människor kom och han försvann från fönstret. Det tog kanske fem-sex sekunder när han stod med handen där.
Caj Bremer hann knäppa bilden på Kekkonen som poserade som Napoleon för sig själv.
- På nästa resa kom Kekkonen fram till mig och sade “Hör nu fotograf Bremer, jag sökte bara min näsduk”. Jag svarade “Herr president, jag tror inte att det riktigt stämmer för jag såg ingen näsduk och man brukar inte ha handen där.”, berättar han.
- Och Kekkonen tittade på mig och sade “Kan hända att ni har rätt” (Sattaa olla että olette oikeassa), grinar han.
Bremer tror att Kekkonen tyckte om bilden för han verkade inte ha tagit illa vid sig.
I poddserien "Paula möter" träffar Paula Salovaara personer som varit närvarande och delaktiga vid viktiga brytningsskeden i Finlands historia. Paula möter sänds också i Yle Vega varje lördag kl.12.03.