Med långfilmsdebuten Terminal visar regissören Vaughn Stein att en snygg yta och snärtiga skådespelare inte räcker till för att trollbinda åskådaren. Det krävs även ett innehåll som bär.
De senaste åren har det dykt upp ett flertal snygga filmer vars regissörer verkligen tagit ut svängarna för att sätta sin egen prägel på själva uttrycket.
Vi har sett Baby Driver vars känsla för klipp och rytm var helt i en klass för sig, vi har tagit del av Free Fire som återskapade 1970-talet och vi har sugits in i den suggestiva stämningen i You Were Never Really Here.
Och nu kommer Vaughn Steins Terminal, en visuell smällkaramell vars yta är så slipad att man nästan får ont i ögonen.
En farligt lockande blondin
I en något overklig miljö under en tågstation sker underliga saker nattetid. Medan staden sover och tågen står stilla pågår en ständig maktkamp mellan olika personer i den undre världen.
Mellan smutsiga gångar och dragiga perronger går varje kväll en halt städare (Mike Myers) sin givna runda och passar då på att hänvisa vilsna nattsuddare till det lokala cafét.
På detta café arbetar en vacker blondin vid namn Annie (Margot Robbie). Istället för kaffe med dopp satsar hon på kaffe med sarkasmer.
Ingen undkommer vare sig hennes sylvassa repiker eller iskalla blick.
Det visar sig att hon är kvinna med en plan. Hon tänker bussa ett gäng lönnmördare i luven på varandra för att själv få nästa uppdrag av Mr Franklin - den lokala maffiabossen.
En man ingen någonsin sett eftersom han sköter alla kontakter per telefon eller via meddelanden som placeras i olika bagagefack.
Mördande snygg noir
Premissen för denna studie i brott, hämnd och hat är onekligen storslagen så det förslår. Helheten kryddas dessutom med svart humor och garneras med en estetik som för tankarna till femtiotalets noir-stuk.
Snygga neonskyltar med betydelsebärande texter, gammaldags skurkar och en grönögd femme fatale med blodröda läppar.
Allt är snyggt. Sexigt. Kyligt elegant.
I något skede börjar dessvärre den kyliga elegansen bita sig själv i svansen. Man tappar greppet om vad man egentligen förväntas fokusera på; det som händer eller hur det ser ut när det gör det?
Och i samma veva börjar genregränserna att flyta - vad är det här egentligen för en historia? Ett mishmash av film noir-referenser med ett stänk av Tarantino.
Knivskapa skådisar
Trots förvirringen upphör inte ytan att fascinera och visst är skådespelarna bra i sig - även om materialet de fått att jobba med är så tunt att man inte orkar enegager sig i deras rollkaraktärer.
Rollen som Annie är som gjord Margot Robbie som delvis spinner vidare på en drag hon redan visade upp i rollen som isprinsessan Tonya Harding.
Skickligt förmedlar hon en laddad kombination av extrem styrka och brutal hänsynslöhet.
Simon Pegg som de senaste åren varit fullt upptagen med Mission Impossible gör i sin tur en underhållande insats som en obotligt sjuk nattsuddare som förirrar sig in på Annies café.
Dexter Fletcher agerar rutinerad lönnmördare med schwung och Max "Jeremys son" Irons framstår som en tidlös charmör i rollen som dennes betydligt yngre kompanjon.
Och så har vi Mike Myers - mannen som roade den stora biopubliken under stora delar av 1990-talet. Fortfarande med en fläkt av samma kännspaka manér, men denna gång inom ramen för en lite annorlunda roll.
För snygg för sitt eget bästa
Det irriterande med Terminal är att den hela tiden hotar glida ur ens grepp. De ständiga hoppen i kronologin leder visserligen fram till ett effektfullt slut, men fram till dess är de stundvis enbart förvirrande.
Den fråga jag efter en och en halv timme bär med mig ut ur salongen är egentligen bara denna: varför måste så många av de snyggaste stilövningarna ha brutaliteten som drivkraft?
Som om det inte var möjligt att åstadkomma lika effektfulla paket med hjälp av andra känslolägen.
Är det verkligen så?
