Varken glitter eller glamour räddar Ocean’s 8 från en ordentlig grundstötning. En remake på kuppfilmen Ocean’s Eleven med begåvade kvinnliga skådespelare i huvudrollerna borde inte kunna gå fel. Så vad hände?
Det är mycket som påminner om Ocean’s Eleven. Genast i inledningen möter vi Debbie Ocean (Sandra Bullock). Hon är syster till den nu avlidne Danny Ocean (George Clooney) och har precis som han suttit i fängelse.
Men nu sitter hon där och försöker övertyga fängelsenämnden att hennes gamla liv som kriminell är förbi. Hon är en ny mänska, inställd på att gå den smala vägen.
Och ut ur fängelset går Debbie, i högklackat och glittrig klänning.
Och precis som Danny genast letade upp sin kompanjon Rusty Ryan (Brad Pitt) så söker Debbie upp sin gamla vapendragare Lou (Cate Blachett).
Debbie har under de fem år hon suttit inne filat på en plan för århundradets kupp och nu är hon redo. Det hon behöver är en klipsk hacker (Rihanna), en pank mode designer (Helena Bonham Carter), en juvelerare utled på sin mamma (Mindy Kaling), en smart ficktjuv (Awkwafina) och en hemmamamma som saknar spänningen från sitt ”gamla” liv (Sarah Paulson).
Men den här gången rör vi oss inte i det glänsande Las Vegas utan nu tänker Debbie & Co. slå till mot det mest stjärnspäckade evenemanget i New York nämligen Met-galan. Och målet är diamanter för 150 miljoner dollar.
Det betyder ett frosseri i glitter och en orgie i glamour.
Allt är rätt och ändå blir det fel
Första gången jag såg trailern till filmen tänkte jag – wow! Nu är det någon som haft känselspröten ute och fattat vad publiken vill ha. Du låter en grupp kvinnliga skådespelare med attityd få spela smarta kriminella i en påkostad, underhållande och snyggt gjord film.
När jag sedan såg filmen blev jag nästan arg.
Hur sjutton kan man misslyckas med stjärnor som Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter och Rihanna? Lägg sen ännu till att man lyckats få med bland annat Kim Kardashian West, Anna Wintour och Katie Holmes i cameo-roller.
Då Steven Soderbergh 2001 gjorde en nyinspelning på Ocean’s 11 från 1960 blev det en underhållande och skimrande succéfilm som sedan följdes upp av Ocean’s Twelve (2004) och Ocean’s Thirteen (2007).
En del av charmen med Ocean’s trilogin är att vi får följa begåvade tjuvar som på ett sofistikerat sätt stjäl astronomiska belopp. Och på slutet serveras vi en överraskande twist. Det är förföriskt elegant och väldigt underhållande.
Soderbergh är även nu med men i rollen som producent, för regin står Gary Ross som tillsammans med Olivia Milch skrivit manuset. Tyvärr verkar det som om de inte riktigt sett alla möjligheter som radats upp för dem.
Ocean’s 8 saknar den obekymrade lätthet och flow som gjorde Ocean’s trilogin så härlig att följa. Istället är det oförklarligt stelt, mekaniskt och stundvis lite för uttänkt och beräknande.
Det värsta är att man får känslan av att skådespelarna blivit tillsagda att hålla tillbaka och spela återhållsamt. Men hur roligt kunde det inte ha blivit om de fått ta ut svängarna?
Den enda som tillåts ironisera och delvis också driva med sig själv är Anne Hathaway i rollen som den självupptagna divan Daphne Kluger.
Att dessutom sätta in ett sidospår som involverar Debbies ex-pojkvän är totalt onödigt och tar upp tid man kunde ha satt på roligare grejer.
Då hjälper det inte ens att låta Debbie peppa sina medkumpaner, just innan de skall göra sin kupp, med att låta henne säga – Gör inte det här för mig eller för er själva. Nånstans där ute ligger en 8-åring i sin säng och drömmer om att bli kriminell. Låt oss göra det här för henne.
Kvinnlig empowerment kunde nog göras mer fyndigt. Precis som hela filmen hade vunnit på en större äventyrlighet och en djärvare humor.
