I sin kolumn skriver Haneen Jameel med sorg och hopplöshet om hur barnen i Irak fråntas sin barndom:
Många är förmodligen eniga med mig om att barndomen är den mest avslappnade och njutbara tiden i livet.
Man tänker mest på saker som om man får en ny leksak, om att komma ihåg att göra sina läxor eller om vitsordet i matematikprovet blir tillräckligt bra och om mamma och pappa tar en till ett nöjesfält på sommarlovet.
Barn är goda varelser som varken är missunsamma eller fyllda av hat. De värnar om oskuldsfulla drömmar och har en liten människas målsättningar och drömmar.
Men gäller det här också barn som lever i krigets skugga. De som föds mitt i brinnande strider, där stämningen är hatfylld?
Hur ser barndomen ut för småttingarna i Irak och Syrien?
Får inte njuta av lek, fattigdom förstör
Mitt hemlands barn gör mig oerhört ledsen. De får inte den barndom som de skulle förtjäna.
De får inte njuta av lek. Landet är en oljestat, men barnen sover på tomma magar, de gör det verkligen, utan att få äta kvällsmat eller ha kläder att ta på sig.
Till och med den rikaste tredjedelen i mitt hemland lever under fattigdomsgränsen.
Barnen tvingas grubbla på saker, som är för stora att tänka på för en människa i den åldern, då de inte ens får äta sig mätta.
Tänk er, att det i mitt hemland finns barn, som letar sin föda i sopkärl.
De hoppar också av skolan, inte för att de vill det, utan för att kunna ta emot något jobb.
I Irak finns det barn, som samlar tomma vatten- och läskflaskor och säljer dem för återfyllning för några dollar.
För dessa summor får man knappast en ordentlig måltid, men för dem är det en stor summa pengar.
Mitt land saknar nämligen alla samhälleliga skyddsnät.
Oljan som inte gör landets befolkning rikt
Irak är ett oljeland, där finns barn som lever i tält. Terrorism har förstört hemmet och regeringen har gett dem ett tält.
Om sommaren lider de av en kvävande hetta, det kan bli upptill femtio grader varmt.
På vintern igen ger kyla och regn de skyddslösa barnen ingen nåd.
Man får klara sig i tältet, som enligt den irakiska regeringen ger ett skydd mot naturkrafter och människor.
I mitt hemland finns det människor som inte får någon form av hälsovård. Man vet att hälsoministeriet, helt skamlöst, har vaccinerat fattiga barn med utgångna vacciner.
Varje barn i den här världen förtjänar att leva ett värdigt liv, men i mitt land har barnen inte denna förmån.
De lever i de dödas land.
Usel skola
Skolsystemet har gått från att vara dåligt till att vara en fullständig katastrof och den uppfostran som ges i hemmen blir också sämre hela tiden.
Den låga säkerhetsgraden och en osäker ekonomisk framtid påverkar de vuxnas mentala mående på ett negativt sätt.
Under den senaste tiden har man nåtts av hårresande nyheter från landet.
Det finns människor som sålt sina barn för några hundra dollar åt barnlösa familjer, någon annan har sålt sitt barn för att utnyttjas för bara ett par dollar.
För första gången nästan lyckas jag inte skriva något om ett ämne.
Jag har förlorat hoppet
Det handlar inte om språk, utan om hur jag känner mig: Då jag skriver det här har min själ förlorat hoppet om en bättre framtid.
Jag är också vansinnigt orolig för min brors barn, i synnerhet hans döttrar.
De lever i ett samhälle där friheterna inskränks, där det saknas rättigheter och där kvinnor och män inte är jämställda.
Länderna i regionen jag kommer ifrån verkar, i stället för att utvecklas, varje dag ta ta några steg tillbaka, tillbaka mot tidigare århundraden.
En viktig orsak till det här, är just hur uppfostran och skolsystemet urholkas.
Det föder generationer som är ytliga och som halkar efter i utvecklingen, det finns ingenting som motiverar våra barn att älska sitt hemland.
I synnerhet en video som spreds via sociala medier berörde mig. I den förekom en tioårig pojke som på grund av fattigdom hade tvingats hoppa av skolan.
Pojken talade hjärtskärande: "Mina föräldrar har berättat, att Irak en gång var ett fantastiskt land och att Bagdad var en vacker plats.
Vart man än går idag ligger det sopor överallt. Vi har, hör ni, inte länge något fosterland [han talade till en journalist].
Jag är ett barn, men det känns som om jag inte längre fanns. Jag skulle vilja ha ett riktigt fosterland som jag skulle kunna leva i.
Han berättade om det en gång ståtliga Bagdad, men jag kan inte tro honom.
Vart försvann det? Vi har ingen barndom."
Mitt fosterlands barn söker sitt fosterland. De upplever sig inte höra hemma någonstans.
Hur kan man ens be dem att bygga upp ett land, om de inte ges några som helst förutsättningar!
Den kommande generationen är forlorad, innan den ens hunnit ta någon form.
Barndom är barndom överallt. Den enda skillnad som finns, ligger i hur den omgivning, som ett barn råkar växa upp i, ser ut.
Haneen Jameel är journalist