Bilder på vitklädda demonstranter med rosor och ballonger har figurerat i medierna alltsedan Belarus president Aleksandr Lukasjenko utropade sig till vinnare i landets presidentval den 9 augusti. Det är kvinnor som står i protesternas främsta led, många av dem är unga. Folkrörelsen lockar ändå unga som gamla, män som kvinnor.
Proteströrelsen saknar en egentlig ledare, men fyra kvinnor har ändå utmärkt sig på olika sätt i den massiva folkrörelse där det gemensamma målet är att bli av med Lukasjenko. Hur blev det egentligen så?
Oppositionens presidentkandidat Svetlana Tichanovskaja grundade ett oppositionsråd – samordningsrådet – med två andra kvinnor: Maria Kolesnikova och Veronika Tsepkalo. Utöver dem ingår sju andra personer i rådet, bland annat Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj.
Svetlana Tichanovskaja
- Svetlana Tichanovskaja är 38 år gammal och engelsklärare till utbildningen.
- Hon aktiverade sig politiskt efter att hennes man, den populära oppositionsbloggaren Sergej Tichanovskij hindrades att ställa upp i presidentvalet. Tichanovskij arresterades den 29 maj, varefter Tichanovskaja meddelade att hon ställer upp.
- Tichanovskaja säger sig ha fått mellan 60 och 70 procent av rösterna i presidentvalet, men Lukasjenko utropade sig ändå till vinnare av valet. Enligt den statliga valkommittén fick hon bara cirka 10 procent, medan Lukasjenko fick 80 procent. Hon beskyller Lukasjenko och hans stab för omfattande valfusk.
- Hon tvingades fly till Litauen efter valet, och befinner sig fortfarande där.
Svenska Yle träffade Svetlana Tichanovskaja tidigare i september.
Maria Kolesnikova
- Maria Kolesnikova är 38 år gammal och musiker.
- Hon engagerade sig politiskt i maj 2020 då hon gick med i oppositionspolitikern Viktor Babarikos – som för övrigt sågs som Lukasjenkos största utmanare – presidentvalskampanj. Babariko hindrades att ställa upp i valet, varpå Kolesnikova blev aktiv inom oppositionen.
- Kolesnikova arresterades en dag före valet, men släpptes snabbt efter att myndigheterna sagt att de misstog henne för någon annan.
- Hon är den enda av oppositionstrion som blev kvar i Belarus efter valet.
- Den 8 september frihetsberövades Kolesnikova vid den ukrainska gränsen. Uppgifterna om vad som egentligen hände varierar, men hon uppges ha rivit sönder sitt pass för att förhindra att utvisas till Ukraina.
- Kolesnikova är nu fängslad i Belarus, och omständigheterna kring det som hänt henne är oklara.
Veronika Tsepkalo
- Veronika Tsepkalo har studerat internationella relationer och ekonomi. Hon jobbar som chef för affärsutveckling för bolaget Microsoft.
- Tsepkalos man, Valerij Tsapkala, förbjöds att ställa upp i valet och tvingades till landsflykt. Hon blev själv kvar i landet för att stödja Tichanovskajas kampanj.
- Tsepkalo flydde även hon utomlands i samband med att Tichanovskaja gjorde det. I slutet av augusti befann hon sig i Polen med sin man och sina två barn, och den 8 september rapporterades det att hon befinner sig i Ukraina.
Svetlana Aleksijevitj
- Svetlana Aleksijevitj är 72 år gammal, och journalist samt författare till yrket. Hon vann Nobelpriset i litteratur år 2015. Hon har varit illa omtyckt av Lukasjenko sedan länge.
- Hon lämnade Belarus år 2000 efter påtryckningar från Lukasjenkos regim, för att sedan bo i Paris, Göteborg och Berlin. Hon återvände till Minsk år 2011.
- I samband med demonstrationerna mot Lukasjenko efter årets presidentval hotades hon att föras bort, men hotet avvärjdes eftersom hon övervakas av diplomater från Sverige, Österrike, Slovakien och Litauen.
- Hon är den enda av oppositionsrådet som inte ännu gripits eller deporterats.
Misstag att låta kvinnor kandidera?
Är det då en slump att det är just kvinnorna som står på barrikaderna nu i belarusiernas kamp om frihet? Både ja och nej. Lukasjenko har egentligen sig själv att skylla.
Ryhor Nizhnikau, expert på belarusisk inrikespolitik vid Utrikespolitiska institutet, säger att en av de största orsakerna till att det är kvinnor som har och har haft så centrala roller i proteströrelsen är att Lukasjenko underskattat kvinnorna totalt.
– Regimen har en väldigt patriarkal syn på kön, på kvinnor och deras roll. De anser att de inte är kapabla att göra politik.
President Lukasjenko har sagt att Belarus inte är moget för att ledas av kvinnor – då Svetlana Tichanovskaja ställde upp i presidentvalet uppmanade han henne att i stället stanna hemma för att laga mat till sina barn, och sa att den kvinna som eventuellt skulle väljas till president skulle gå under av trycket.
Gräsrotsaktivism driver ut belarusierna på gatorna
En annan stor orsak till att det just är kvinnor som styrt oppositionen är att flera av de högprofilerade manliga oppositionspolitikerna förbjöds att ställa upp i valet.
En del av dem fängslades innan de officiellt hann ställa upp – som Svetlana Tichanovskajas man, den populära oppositionsbloggaren Sergej Tichanovskij.
– Trion kom ändå till av en slump. Det är fel att tala om frontfigurer – varken män eller kvinnor – eftersom hela proteströrelsen grundar sig på gräsrotsaktivism. Människor ur alla sociala grupper bara samlas varje söndag för att deras vänner, grannar och kollegor också gör det, säger Nizhnikau.
Det unika med demonstrationerna i Belarus är att de som deltar inte följer några order eller tar kommandon från någon ledare. Det eftersom det inte riktigt finns någon ledare, och ifall någon försöker sig på en ledarroll reagerar ofta regimen med att frihetsberöva personen.
– Maria Kolesnikova blev väldigt respekterad i och med att hon var den enda av trion som blev kvar i landet. För flera var det enormt viktigt. Hon offrade sig själv genom att delta i alla demonstrationer – utan att göra anspråk på någon som helst ledarroll. Hon var bara med människorna. Därför grep regimen henne, förklarar Nizhnikau.
Inte direkt en feministisk revolution
Trots att det oftast är kvinnor som lyfts fram som Lukasjenkos motpol handlar det enligt Nizhnikau inte ändå direkt om någon form av feministisk revolution.
– Det är inte så kvinnorna som deltar i demonstrationerna själva skulle beskriva det. Det är en revolution om deras värdighet och en kamp för att återfå sina mänskliga rättigheter. De vill visa att de inte längre accepterar de väldigt ålderdomliga sovjetiska åsikterna.
Dessutom upplever många att bilden av kvinnan som någon som bara står i köket eller passar barn är nedsättande. De vill ha möjligheten att välja själv, förklarar Nizhnikau.
Att Lukajsenko kallade kvinnor svaga och hävdade att de inte har engagemanget som krävs fick helt enkelt fler kvinnor att gå ut på gatorna för att ordna sina egna marscher och motbevisa regimen.
Lukasjenkos tid är över, han kan inte längre reparera relationen till folket
Regimen togs ändå på sängen då kvinnorna ställde sig på barrikaderna. Av proteströrelsens storlek att döma hade Lukasjenko fel. Demonstrationerna tros vara de största i landets historia.
– Vi kan nog eventuellt se det som feministiskt, men det är inte så de demonstrerande kvinnorna själva skulle beskriva det, säger Nizhnikau.
Åtminstone ett decennium av missnöje
Proteströrelsen har vuxit fram stegvis, förklarar Nizhnikau. Missnöjet har bubblat under ytan under de senaste tio åren, allt eftersom samhället moderniserades. Man ville helt enkelt ha samma möjlighet att följa sina drömmar som i andra moderna europeiska samhällen.
Droppen som fick bägaren att rinna över var dels Lukasjenkos hårda grepp om makten, dels hans hantering av coronapandemin.
Nizhnikau tror ändå den här gräsrotsmobiliseringen är här för att stanna. Vi kan förvänta oss att proteströrelsen lever på – om än ibland som mindre, ibland större.
– Lukasjenko har överlevt den här proteströrelsen, men hans tid är över. Inom ett par år kan vi förvänta oss att han stiger åt sidan, tror Nizhnikau. Han kan inte längre reparera relationen till folket.
Där västvärlden fördömt Lukasjenkos hantering av protesterna har Putin stött honom. Det trots att relationen länderna emellan har varit ytterst spänd under det senaste året.
I januari anklagade Lukasjenko Putin offentligt för att försöka göra Belarus till en del av Ryssland.
Innan valet anklagade Lukasjenko Ryssland för att ha skickat legosoldater ur Wagnerstyrkan till Belarus för att destabilisera det inför presidentvalet.
Då presidenterna träffades i Sotji i Ryssland i måndags lovade Putin ändå ett lån på 1,3 miljarder euro, och sa sig vara övertygad om att Lukasjenko kan hantera läget i Belarus.