Att hitta den stora kärleken är en lottovinst. Men ibland kommer vinsten med en rad villkor och komplikationer. Förra veckan undrade Relationspodden vad ni i publiken tvingats uppoffra eller avstå för kärlekens skull. Vi fick in tiotals svar. Att flytta till ett annat land var ett ofta återkommande tema.
Många har valt att följa med partnern eftersom denna har arbete eller barn på annat håll och därmed inte själv kan flytta.
Flera kvinnor berättar också att de utan att ens riktigt veta hur det gick till plötsligt blivit hemmafruar med huvudansvar för barn, hus och hem.
Ibland kan uppoffringarna orsaka en bitterhet som bubblar fram då man är irriterad på sin partner
Andra gånger hamnar man i en ekvation som helt enkelt inte går att lösa med kompromisser, och då kan relationen ta slut helt och hållet.
Och en sak som är viktig att komma ihåg: det är ädelt och romantiskt att göra uppoffringar för den man älskar.
Men om man helt tappat bort sina egna drömmar och ambitioner på köpet, och partnern inte heller verkar så intresserad av dessa, han man kanske hamnat fel.
Så diskutera, kompromissa och var lyhörda för varandra!
Nedan publicerar vi ett urval av de berättelser vi fick in. Tusen tack till alla er som skrev!
Stad mot landsbygd
Hen ville bo i en storstad och jag på landet. Ingendera ville kompromissa i den här saken, den var för viktig för bägge. Så vi separerade.
Lilla jag, 46
När vi grälar påminns jag om allt jag gett upp för hennes skull
Jag lämnade mitt land med vänner, påbörjad karriär och släkt för att flytta med min partner till hennes hemland Finland.
Det har varit upp och ner, men mestadels bra. Jag var arbetslös i två år. I dag är det bra.
Men många är de gånger jag känt medan vi grälat att vad fan, jag gav upp rätt mycket för att flytta till Finland...
Peter 52 år
Min sjukdom har gjort att vi uppoffrat det mesta – men kärleken består!
För mig som sedan länge är drabbad av en kronisk sjukdom och fått ge avkall på det mesta låter det här resonemanget väldigt främmande.
Jag fick ge upp mina karriärdrömmar. Min man fick sluta sitt jobb för att kunna hjälpa mig både fysiskt och psykiskt och skippa de flesta hobbyerna. Vi lever under existensminimum.
Men inget av det här spelar någon roll eftersom kärleken till varandra vinner allt det andra. Det är de små vardagliga fina stunderna som räknas och att vi får vara tillsammans.
Så jag skulle offra precis allt och lite till för kärleken och han för mig.
Pernilla 35
Jag drattade i kvinnofällan
Jag är nu hemma med vårt första gemensamma barn och har i princip tagit all föräldraledighet.
Det har inte varit något medvetet val utan mera, "det bara blev så".
Jag hatar att ha ramlat ner i den här kvinnofällan då jag ser hur vårt förhållande gått från att ha varit någorlunda jämställt till att jag är den som sköter hem, hushåll och barn.
Samtidigt vet jag inte hur jag ska ändra på situationen då min partner inte är beredd att vara hemma mera om jag skulle börja jobba på nytt.
Baby nr 2 på väg, 30 år
Byggt upp mitt liv kring hans bagage
För ett par år sedan träffade jag min fina, omtänksamma och snälla partner.
Han var nyskild och har barn och ett stort huslån. Själv var jag jag barnlös, hade pengar sparade på banken och studielånet nästan betalt.
Har vid ett par tillfällen lånat ut en större summa pengar för att rädda min kära ur akuta situationer. Nu har vi även en tid haft barnen varje vecka, istället för varannan.
Det känns lite hopplöst och tråkigt ibland, för visst väntar jag själv på både ett gemensamt hem och barn.
Men just nu är inte rätt tid för det, säger han, eftersom det är så mycket i hans ”gamla” liv som kommer i vägen.
Jag har lagt så mycket av mig själv åt sidan för hans skull, men tror och hoppas ännu att den dagen kommer när vi tillsammans köper ett hus och får barn.
I väntan på bättre tider, kvinna 31
Måste ge upp vännerna, drömjobbet och katten, men tror det är värt det
Min pojkvän bor i Sverige och vår plan är att jag ska flytta dit till honom.
Nu när flyttdatumet börjar närma sig märker jag allt jag kommer tvingas ge upp.
Jag har precis blivit erbjuden fast tjänst på ett jobb jag drömt om i flera år.
Min katt, som varit mitt största stöd under en depression, måste jag be mina föräldrar ta hand om eftersom min pojkvän är allergisk.
För att inte tala om alla vänner, familjen och egna nätverk jag har kring mig!
Även om det känns lite jobbigt vill jag inte tänka på det som att jag tvingas ge upp allt.
Jag vill ju vara med honom och han kan inte flytta eftersom hans barn bor i Sverige och jag vill låta honom få vara pappa.
Jag ger upp något bra för att hitta något bättre!
Kvinna 28
