Vi är inne på det andra pandemiåret. Forskare börjar se strategier i ett lite större perspektiv och begrundar de olika modeller som olika regeringar globalt använder sig av. Den så kallade elimineringsstrategin anses ha en del fördelar.
När ska det här ta slut? Den frågan ligger på allas läppar. Hoppet står nu till vaccinerna, och att de ska befria oss från ändlösa cykler av nedstängningar och ekonomisk tillbakagång.
Också i Finland pendlas det mellan öppnande och stängande av aktiviteter, och det är inte så lätt att förstå hur åtgärderna motiveras.
Oklart hur viruset tänker bete sig
Det är möjligt att coronaviruset blir endemiskt (begränsat) och eventuellt säsongsbetonat. Smittan kan samla sig i delar av samhället där det inte finns någon immunitet, till exempel bland ovaccinerade barn och hos vuxna med avtagande immunitet.
Det är också möjligt att viruset med tiden avtar i kraft via olika mutationer och att det inte längre överförs så lätt till människor. Om viruset skulle bete sig så här skulle den förändringen ändå ta ganska lång tid. Fram till dess måste vi ändå besluta hur vi på bästa sätt kan hantera de skadliga effekterna av coronaviruset.
Vacklande distribuering av vaccin gör att kampen drar ut på tiden
Vacciner utgör inte någon magisk universallösning på problemet. Det är oklart hur länge vaccinerna är verksamma och i vilken mån de skyddar mot smittspridning. Det är också oklart hur vaccinerna klarar av nya virusvarianter.
Den begränsade tillgången på vaccin, de vacklande leveranssystemen, prissättningen och den orättvisa globala distribueringen innebär att någon global flockimmunitet inte är i sikte just nu.
Vaccinerna utgör nog en viktig bidragande faktor för att vi ska kunna återgå till en normalare vardag så småningom, men de utgör bara en del av exit-strategin (utgångsstrategin), konstateras det i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.
Många länder följer en "tillbakapressande" strategi
Många länder har följt en så kallad tillbakapressande strategi i försöken att få pandemin under kontroll.
Enligt den strategin ska antalet insjuknade och dödsfall hållas på en "acceptabel" nivå innan restriktioner avlägsnas. Det handlar om en naturlig smittspridning och uppnående av immunitet – en strävan efter flockimmunitet bland befolkningen.
Den här typens strategi följs i de flesta länder i Europa och i USA.
Budskapet är att vi dels måste vänta på vaccin och dels bli vana vid att leva med viruset – något som vi har gjort med virus också i det förflutna.
Andra tillämpar en annorlunda strategi
I The Lancet lyfter forskarna fram en annan strategi – elimineringsstrategin.
Elimineringsstrategin har tillämpats i länder som har framgång i kampen mot virusets framfart: Nya Zeeland, Australien, Taiwan, Sydkorea, Vietnam och Kina.
Den här strategin är proaktiv snarare än reaktiv.
De länder som har försökt eliminera coronaviruset har varit mer framgångsrika och har också klarat sig ekonomiskt bättre än de länder som har försökt bekämpa viruset på andra sätt, skriver The Guardian.
Målet är att minska på samhällssmittan till nära noll
Här finns ett klart mål: Att minska på samhällssmittan till nära noll genom en mycket strikt, kortvarig nedstängning följt av en kraftfull och välanpassad insats där man försöker "hitta, testa, spåra, isolera och stöda".
Målet är att identifiera och avlägsna virusutbrotten innan de blir ohanterliga. Nyckeln till framgång sägs ligga i att man bland annat genast strukturellt avlägsnar allt som kan leda till att viruset på nytt börjar sprida sig i speciella marginaliserade befolkningsgrupper.
Fördelarna med den här strategin är många. Enligt The Lancet har den lett till bland annat betydligt färre covid-19-dödsfall och på längre sikt en mildare inverkan på ekonomin och välbefinnandet i samhället.
Gränsstängningar och reseförbud har varit nödvändiga för att begränsa virusets spridningsmöjligheter.
Planer på gröna, fria zoner som ska utvidgas
I Tyskland har man gjort upp ett dokument för uppbyggandet av en hållbar elimineringsstrategi som kunde sträcka sig genom hela Europa. Samma strategi skulle kunna tillämpas också globalt.
Enligt den tyska planen skulle de områden där man avlägsnat viruset deklareras som gröna zoner. Där kunde man återinföra den frihet som rådde före pandemin.
Strikta kontakt- och reserestriktioner skulle fortsättningsvis vara i kraft utanför dessa gröna zoner.
De gröna zonerna skulle hela tiden utvidgas i takt med att allt fler regioner lyckas med att eliminera viruset.
Den här strategin skulle kräva ett globalt koordinerat ansvar – ett ansvar som kunde bäras av till exempel Världshälsoorganisationen WHO.
Men för att lyckas med denna elimineringsstrategi vore det nödvändigt att varje enskild regering ser långt utöver sina egna intressen – och förbinder sig till "noll-covid".