Televisering av Olympiska spel
Under OS i London jobbade jag som regissör för Yle Urheilu och ansvarade för det som sändes på Tv2 tillsammans med tre innehållsproducenter och två andra regissörer. Som stöd i kontrollrummet hade jag en produktionskoordinator.
Producenterna gör upp de dagliga riktlinjerna för vilka sportgrenar som visas på kanalen. Regissörerna förverkligar det planerade.
Konceptet att televisera OS verkar till pappers enkelt och klart. Man vet vilka idrottsgrenar och vilka idrottare som är av intresse för oss i Finland. Med det som rättesnöre tror man att det är lätt att hoppa från signal till annan i internationella bildsignaler. Jobbet underlättas dessutom av att vi har programvärdar i vår egen studio. Vid behov kan vi ta programvärdarna i sändning och lappa eventuella hål i schemat. Ganska snart lärde jag mig att så enkelt är det ändå inte.
Sport lever. Här två hypotetiska exempel. En tennismatch kan bli en lång femsetare eller så kan den sluta abrupt redan efter tre set . Mitt jobb som regissör går ut på att hitta lösningar för att hur ena gången lappa luckan då matchen slutar för tidigt i förhållande till nästa sportgren på körlistan. Går vi då till studion eller har vi något annat på lager? Kanske har vi inslag som presenterar de finländska gångarna som måste köras ut innan gångarna lite senare startar. Kanske har vi boxning från tidigare samma dag som nu kunde platsa här och täppa till hålet? Hur lång är luckan, vad finns på lager, ryms boxningsmatchen in eller kan studiovärdarna fylla pausen?
Andra gånger kan det handla om det motsatta. Hur lösa situationen då den avgörande tennismatchen blir lång och kommer att gå på herrarnas 50km gång där två finländare är med? Går vi live till de finska gångarna och bandar tennismatchen eller gör vi en instickare till gång, för att strax komma tillbaka till tennis? Eller kanske bandar vi gångarnas start och efter tennisen går via band till live i gång? Hur nära är tennisen att sluta? Finns det risk för att missa avgörande bollen i tennisen om vi kollar gången? Och hur går det med presentationsinslagen?
Gråa hår och magknip blev det då det gick upp för mig hur mycket mer komplicerat det hela är från hur jag visualiserat det. Enormt många frågor som måste besvaras på några sekunder. Min första reaktion var varför har jag inte fått någon utbildning i detta?! De första tre dagarna var jag fysiskt och mentalt totalt utmattad. Det var en överlevnadskamp för att på något vis kunna behålla ansiktet och dölja min inkompetens. Dagarna gick ut på att jag var på jobb eller sova på hotellet.
Långsamt började det kännas lättare. Med tålamod och hjälp av teamet började jag hitta rutinen och jobbet började löpa.
Att lära sig OS gör man inte på kurs. Jag fick det som jag nu inser att var det närmaste utbildning som jag kunde få. Jag fick guidning inför och handledning längs med. Det går inte att lära sig handarbetet utan magknip och sömnlösa nätter. Det är en process som på vägen känns för jävlig och som i slutändan tar musten ur en.
Allt det tunga åsido, så tyckte jag om projektet OS. Det hektiska tempot gav en skön kick i tillvaron och känslan av att mycket kommer samman gav mig känslan av samhörighet. Till frågan att skulle jag göra det en gång till, finns det ett entydigt svar. Absolut, alla gånger!
Sam Stäuber