I samband med Mika Ronkainens uppmärksammade och prisbelönta skildring av sverigefinnar, Ingen riktig finne, har också musiken i filmen med all rätt lyfts fram. Den baserar sig på en skiva som gavs ut redan i början av 1970-talet på Love Records, Siirtolaisen tie, som presenterar låtar där den finska invandringen i Sverige och myterna kring detta, i olika aspekter står i centrum.
För nyversionerna på soundtracket till Ingen riktig finne står ett band som kallar sig Darya och Månskensorkestern och gruppen är sammansatt av andra generationens sverigefinländare. Vid sidan om frontfiguren och blickfånget Darya Pakarinen, medverkar på soundtracket också sådana mer eller mindre bekanta namn som Anna Järvinen, ex-gitarristen i Kent, Harri Mänty samt Hannu Kiviaho från Fatboy och Sveriges Idols-vinnare från några år tillbaka, Markus Fagervall.
När jag efter en filmvisning och diskussion på Hanaholmens kulturcentrum träffade huvudpersonen i filmen, Kai Latvalehto - som själv spelat gitarr i Härmärock-bandet Aknestik - kom vi att diskutera bland annat just den boom av andra generationens sverigefinnar som dykt upp på den svenska musikscenen. Visst har man då och då, som motvikt till de allmänna, övervägande negativa attityderna gentemot ”finnen” i Sverige, också i vissa kretsar stött på en lite idealiserande, romantiskt färgad bild av den finska bohemkonstnärstypen inspirerad av t.ex. Aki Kaurismäkis filmer. Men att man, som Kai Latvalehto uttryckte det i publikdiskussionen på Hanaholmen, rent av talar om att ”det är inne och vara finne”, det tyckte jag kunde vara värt att spinna vidare på.
Från det här kom vi sedan in på vilken betydelse musiken har fått för mången andra generationens sverigefinländare, också för Kai. Och hur det här tar sig uttryck i filmen Ingen riktig finne – i så hög grad faktiskt att det inte vore fel at kalla filmen för en road movie med musikalinslag, snarare än en dokumentärfilm.
Inslaget gick i Kulturtimmen den 8.4. Lyssna här:
